Ensam

Det går inte ensam! så säger han, min man, han som är mina barns far. Det går inte ensam. Det går ju inte tillsammans vill jag svara men jag säger ingenting. Tyst går jag bredvid och tänker i stället. Ser han det inte, ser han inte att jag redan har gått min väg, att jag redan är ensam, att han redan är ensam? Vi går tillsammans, men vi är båda ensamma. Jag vill vara ensam, ensam för att få vara sann, för att få vara jag. Den jag vill och kan, den bästa av mig. Men han vill vara ett vi, ett vi som jag inte längre tror på. Som jag inte trott på på länge. Det kan bli bra igen säger han. Hur kan han säga det? Hur kan han tro att det kan bli bra? Det är tio år sedan det var bra och minst fem år sedan jag slutade hoppas, slutade tro på ett lyckligt slut.
 
Jag går genom kvällen, vi är tillbaka i sommarlandet, och jag hänförs som alltid av hur vackert det är. Blommor i massor. Ett överdåd av färg och form. Ödmjuk borde jag bli och tacksam eftersom det bästa och vackraste finns där utan att begära något i gengälld.

 Mitt i allt det vackra tänker jag på framtiden. På mitt liv och på mitt arbete.

 Jag vill inte bli någon som lever för sitt arbete.

 Jag vill leva för att leva, för att göra mitt bästa och för att försöka vara lycklig.