fredag 28 juni 2013

Sanndröm

Snart är min dröm sanning. Snart ska vi ses! Efter 16 år.

Vi har kommit överens om vår vanliga mötesplats. Vår vanliga, då för ett liv sedan, då när framtiden inte hade börjat än.

  Jag vet inte hur jag ska känna. Mitt hjärta är fullt av förväntan men också av oro. Det är flera dagar kvar och allt kan hända.

 Men hoppas vill jag, längta gör jag och kanske blir det faktiskt nu vi får ses igen.

Han är i Sverige. Han är här och vi ska ses.

All tid som passerat koncentrerat till ett ögonblick.

Hur blir det? Vad ska han tycka om mig, och jag om honom?

Vad finns kvar efter 16 år?

lördag 22 juni 2013

Känslor

Till slut börjar jag leva efter mitt beslut.

 Alla mina känslor är slut.
 Jag har redan sörjt klart.

 Barnens far har inte det. För honom har det just börjat. Han försöker förmå mig att ändra mitt beslut. Att välja honom igen. Att stanna.

Jag är på väg bort. Jag är färdig nu.
 Mitt äktenskap är över.

 Slut.

  Ändå gör det  ont att se att han blir ledsen, besviken och sårad. En del av mig vill trösta. Säga att allt blir bra igen. Att det bara var ett misstag.

 Men jag vet. Det här är det första riktigt sanna jag har gjort på flera år. Det första som jag faktiskt kan stå för. Som jag helhjärtat tror på.

  Så jag måste bort.

Han vill köpa ett hus. Jag säger, gör det! Men jag följer inte med. Han säger, vi får se.
Jag säger, jag följer inte med!

 Och jag ser sorgen i hans ögon.
 

lördag 15 juni 2013

Vad? Varför?

Vad håller jag på med? Jag har fattat mitt beslut och ärendet ligger hos tingsrätten... Trots det spelar jag någon slags charad.
  Mina barn mår inte bra, jag mår inte bra, mina barns far mår inte bra, vad han än säger... Trots det spelar jag med. Låtsas att allt är bra...
  Säger till barnen att jag inte vet, fast jag vet. Jag vill skilja mig, jag vill ha ett eget liv, jag vill kunna fatta egna beslut och kunna skydda mina barn från hans lynniga humör.

Jag går i samtalsstöd. Det är jobbigt... Det jag berättar låter så hemskt när jag får tillbaka det. Varför har jag inte gått tidigare? Varför går jag inte nu? Varför???

Vad håller mig kvar?


onsdag 5 juni 2013

Ansvar

Jag måste tro att det blir bra.

På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.

Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.

Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?

Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...

Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.

Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...

Vad nu det är?

lördag 1 juni 2013

På riktigt

En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.

 Jag vet bara det. Jag vill inte.

  Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!

Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...

Den finns.

Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.

 Jag skickade in den, den finns.

 På riktigt.