Hur har jag kunnat hamna här igen??? Jag blir så trött på mig själv. Hur kan jag utsätta mina barn och mig själv för det här. Jag har lovat att försöka, att ge oss ytterligare en chans. Försöka vad? Jag vet att det inte går. Det kan vara bättre, bra, ett tag, sen blir allt vid det gamla. Jag har givit efter så många gånger, så många gånger har jag hoppats. Till vilken nytta? Jag stångar min panna blodig och axlar hela ansvaret. Jag står kvar på samma punkt.
I morgon har de sex månadernas betänketid gått ut. I morgon kan jag begära att skilsmässan vinner laga kraft. Nu har jag sex månader till på mig innan ärendet avskrivs. Varför tvivlar jag?
