Trots

Försöker komma överens med mitt liv. Att det är så här det är.

 Ibland undrar jag hur det blivit om jag mött andra människor, om jag valt annorlunda. Om han som jag hittat igen efter så många år hade valt mig och valt att stanna hos mig. Jag undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit bättre och mina barn gladare.

 Men mina barn hade inte varit mina barn då. Mina barn hade varit några andra, några som aldrig blev.

  Jag tror att mitt liv hade varit ett helt annat liv då. Jag skulle ha mött andra människor och gjort andra val. Undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit gladare. Jag tror inte jag hade kunnat ha det liv jag har nu. Jag tror att jag behövde få lite perspektiv på lycka för att kunna vara chef. Jag tror inte att man kan leda andra om livet bara har varit det man önskat. Jag tror att det är nödvändigt med lite svärta för att skapa en förståelse men också för att kunna skydda sig själv.

  Visst, jag kan känna sorg över de barn som aldrig blev, över det liv som aldrig blev mitt men jag vill inte ha andra barn och jag är glad över de händelser som lärt mig att ha förståelse för andra.

  Trots att jag kan känna en oerhörd smärta över det som inte blev mitt så måste jag vara glad över det som ändå blev mitt. Över de val som ledde till att mitt liv är mitt liv
. Över de trådar som spinner mitt liv, över de möten som leder framåt.

 Mitt liv - på gott och ont.

Barndom

Min barndom var så mycket bättre än mina barns. Det känns inte så kul för en mamma att känna så. Min barndom var så ljus. Min mamma fanns alltid där. Jag minns inte att hon blev arg eller trött, jag minns inte att hon någonsin hade bråttom. Mina barn har en annan barndom. En barndom med mindre ljus, större osäkerhet och mindre skratt.

 Jag tror att det var roligare att vara barn när jag var barn.

 Lyckan var ogenomtränglig. Himlen var blå och om mamma sa att det inte fanns något farligt så fanns det inte det. En sådan absolut trygghet har mina barn aldrig haft.

 Kunde jag skulle jag ge dem min barndom.

Uppgiven

Känner mig så trött. Våren kommer inte igång trots att träden har gröna blad och svalorna har återvänt. Trött och uppgiven.
   Det går säkert att ha det så här resten av mitt liv men jag vill inte. Jag vill leva, jag vill vara glad. Inte känna mig uppgiven och trött, inte arg och irriterad. Önskade att det fanns en genväg ut ur det här. Önskade att jag var liten igen så att någon annan kunde fatta besluten åt mig, så att jag kunde göra om, göra rätt. Undrar när det gick fel, undrar om det någonsin var rätt, undrar om jag hade kunnat göra på något annat sätt.