På något sätt så har jag till slut blivit vuxen. Det finns ingen kvar som kan kalla mig sitt barn. Jag har ingen kvar som jag kan kalla mamma eller pappa.
Det är en konstig känsla och sorgen ligger som en blöt filt över allt. Jag klarar av att skuffa undan den ibland men den ligger alltid där med sin fuktiga kyla och sprider olust. Mer och mer sällan vill jag skrika rakt ut, mer och mer sällan vill jag sjunka ner i en hög och aldrig resa mig upp. Men känslan ligger strax under ytan och sorgen är som en blyklump strax innanför bröstbenet. På samma plats som ångesten sitter men även lyckan.
Mitt barndomsland finns inte mer. Jag kan aldrig mer åka hem. Aldrig mer prata om mina minnen och få dem bekräftade "Ja, så var det", "Ja, minns du det?" När minnena är nedmonterade och förpackade i min själ är det som om de slutar vara verkliga. De går inte längre att veckla ut, fylla med luft och låta sväva en kort stund innan de seglar iväg. Nu är det bara mina minnen, inte längre våra minnen.
Ändå, minnena är allt jag har. Allt som finns kvar. Det skulle vara så lätt att låta sig uppslukas av sorgen eftersom den är så påtaglig, så allomfattande, så skoningslös, men jag vill inte hamna där! Dessutom är mina minnen, även om de bara är mina, så ljusa. De innehåller så mycket skratt, så mycket bus och så mycket närvaro. Låter jag sorgen få övertag i mitt liv så är det som det är det som blev kvar. Och livet är så mycket större, så mycket rikare och med så mycket mer glädje
