Förändring

 Hur ska man veta om en förändring är bra eller dålig? Hur ska jag veta om de val jag har gjort kommer att vara bra eller inte?

Jag har fattat ett beslut som jag nu håller på att driva igenom och jag sår så mycket ledsnad och ilska i mina spår. 

Jag skulle vilja prata med mamma. Fråga henne, fast jag vet att hon inte skulle förstå. Mina val var aldrig hennes och det jag grundar mina beslut på kunde hon inte förstå. Vi har levt i olika tidsåldrar trots att vi levt i samma tid. För mamma var alltid barnen den första och största prioriteringen. Jag kan inte göra så, jag vill inte göra så, gör det mig till en dålig mamma då?

Mina barn är vuxna nu och jag väljer att flytta långt bort och det kommer de aldrig att förlåta mig. Borde jag stanna och aldrig förlåta mig själv? Vems liv ska jag leva? Ska jag vänta på rätt tillfälle så länge att inget tillfälle längre finns? 

Hus

I bland tänker jag på hus. eller på hus som ingen längre lever i. Saknar de sina människor? 

Solen som lyser in genom fönstret, solstrimman som rör sig över golvet och dammet som virvlar i luften. Tystnaden. Man kan höra huset sucka. Blommorna som sakta vissnar fast någon kommer dit och vattnar dem. De vissnar för att ingen bryr sig om dem. Ingen som bryr sig om dem på riktigt. Dammet faller, sakta, ljudlöst och lägger sig över allt. Väggarna som drar djupt efter andan och rutorna som blinkar bort en tår. 

Saknar huset alla skratt, ord, tankar och gråt som rymts innanför dess väggar? Tystnaden så intensiv att den hörs. Saknaden som en längtan i själen. Melankolin, allt det som är borta och aldrig kommer igen. 

Kände huset när själen fick vingar? Försökte det hålla tillbaka, försökte det hålla själen kvar?

Allt som är borta nu och solen som rör sig över golvet.

Tomhet

 Jag funderar i bland på vad som är verkligt, verklighet. Utan min mamma känns det ibland som om verkligheten är en illusion och att allt jag gör är på låssas. 

Nu i en tillvaro som äntligen är fri från, eller åtminstone har coronan under kontroll, trodde jag att livet skulle återkomma. Så har det blivit krig i Europa. Och tillvaron har åter blivit en overklighet och ett skuggspel. 

Under dessa dagar har jag återigen saknat min mamma så intensivt. Saknat att kunna prata om min oro utan att bli bedömd, utan att få en lösning presenterad för mig och utan att känna mig utlämnad. Alla tankar som strömmar, all oro får inte utlopp någonstans. 

Såklart, jag har min man, jag har mina barn, men den omedelbara acceptansen på allt jag säger finns inte där. Det är som om jag inte, inte riktigt är verklig...

Jag är inte rädd, bara tom

Att lämna barndomslandet

 På något sätt så har jag till slut blivit vuxen. Det finns ingen kvar som kan kalla mig sitt barn. Jag har ingen kvar som jag kan kalla mamma eller pappa. 

Det är en konstig känsla och sorgen ligger som en blöt filt över allt. Jag klarar av att skuffa undan den ibland men den ligger alltid där med sin fuktiga kyla och sprider olust. Mer och mer sällan vill jag skrika rakt ut, mer och mer sällan vill jag sjunka ner i en hög och aldrig resa mig upp. Men känslan ligger strax under ytan och sorgen är som en blyklump strax innanför bröstbenet. På samma plats som ångesten sitter men även lyckan. 

Mitt barndomsland finns inte mer. Jag kan aldrig mer åka hem. Aldrig mer prata om mina minnen och få dem bekräftade "Ja, så var det",  "Ja, minns du det?" När minnena är nedmonterade och förpackade i min själ är det som om de slutar vara verkliga. De går inte längre att veckla ut, fylla med luft och låta sväva en kort stund innan de seglar iväg. Nu är det bara mina minnen, inte längre våra minnen.

Ändå, minnena är allt jag har. Allt som finns kvar. Det skulle vara så lätt att låta sig uppslukas av sorgen eftersom den är så påtaglig, så allomfattande, så skoningslös, men jag vill inte hamna där! Dessutom är mina minnen, även om de bara är mina, så ljusa. De innehåller så mycket skratt, så mycket bus och så mycket närvaro. Låter jag sorgen få övertag i mitt liv så är det som det är det som blev kvar. Och livet är så mycket större, så mycket rikare och med så mycket mer glädje