Grått

Det är tidigt på årets sista dag... Som vanligt är jag vaken medan familjen sover. Snön här ute har blivit grå och blöt. Allt är grått. Kanske behöver vi det nya året för att städa upp och göra rent.

Undrar om det är det här året som jag äntligen ska orka göra det jag borde.

 Det här året som jag ska bli den jag kan bli. Inte den jag kunde blivit, men den jag kan bli. I det här livet, i det faktiska livet.

 Det finns saker som jag borde göra. Jag vet det. Jag kan se på mitt liv med en objektiv blick och inse vad jag borde göra.

Och ändå, jag sitter bara kvar. Tar inte tag i något. Väntar på att någon ska ge mig en spark så jag kommer i gång.

Vi har ett liv och jag vill inte en gång se tillbaka och ångra det. Jag vill kunna se på mitt liv med stolthet. Med en känsla av att ha kunnat påverka och hjälpt mina barn att skapa goda liv.

  Ändå sitter jag bara här, oförmögen att resa mig och gå vidare

Han

Funderar på varför jag är så beroende av honom. Lägger jag in en bild vill jag att han ska gilla den. Om alla andra kommenterar bryr jag mig föga...men ett litet gilla från honom och jag kan känna mig glad en vecka.

Kanske är det så att han har blivit symbolen för ett annat liv. Det som kunde ha blivit, det som inte blev. Min ungdom och mina tankar om det som skulle bli.

Han var borta i så många år. Jag undrade var han var.

Hur han mådde.

Om han levde...

Nu vet jag att han finns.

All min längtan koncentrerad till en människa.

Tur att han inte vet om det.

Jag inser att jag behöver ha distans. Det är tur att han är långt borta, tur att han inte vet sin betydelse...

Men

ändå...

Snön faller

Så faller snön här utanför igen. Det är tredje gången på lika många veckor som snön faller vågrätt och det är långt, långt till sommaren.
  Om några dagar har vi passerat årets mörkaste punkt. Framför oss ligger de kallaste månaderna. Kyla och snö. Långt, långt till sommaren.
 Längtar så efter skratt, efter goda vänner, efter sällskap där jag känner mig snäll. Accepterad. Där jag får vara för att jag är jag.
  Alltför sällan är det så. En sådan gång var i dag. En liten gosse fyllde år och vi samlades. På väg hem höll känslan i sig och jag orkade kasta snöboll med mina barn. Vi skrattade tillsammans och snön föll vågrätt.
Långt, långt till sommaren.

Viktigt

Så har jag varit hemma några dagar. Sjuk, eller trött, utmattad. Jag vet inte vilket. Jag vet bara att jag inte orkade gå till arbetet. Jag sov. Jag hade ont i huvudet och värk i kroppen. Så trött.
 Ingenting gjorde jag. Släpade mig upp och tittade på dåliga filmer på tv. Värmde enklast möjliga mat. Ett lugn infann sig. Jag fanns här. Bokade av möten och struntade i allt viktigt.

Viktigt.
Vem avgör det?

Så blev det fredag eftermiddag. Jag tog mig samman och gick med barnen på stan. Det blev en lyckad eftermiddag. På väg hem säger min son; Mamma, kan du inte vara sjuk nästa vecka också?

Mårran

känner mig som Mårran. Hon i Mumintrollen. Ni vet, stor, grå och med en mur av kyla runt sig. Precis så känner jag mig.

  När jag är på det här humöret stänger jag av, håller avstånd och önskar bara att få vara i fred.
Stor, tung och grå.

 Det sägs att Mårran ska sluta sprida kyla runt sig om någon på riktigt börjar tycka om henne. Att hon inte är elak, bara ensam.

Ensam kan man vara mitt i en familj, mitt i tvåsamheten, mitt i ett sammanhang. Mitt i allt.

Ensam

som Mårran

med den frusna marken runt omkring

Ingenting...

...men det händer ingenting...

Ett kort tag trodde jag faktiskt att det skulle kunna bli bättre, kanske, tillslut... så är det i alla fall som förut.

Jag arbetar mycket, han arbetar mycket.
 Någongång ses vi i hallen. Kanske säger vi hej...om det är en bra dag.
 Annars sover vi under samma tak men utan att dela varandras liv.

 Jag vet inte vad han tänker, han vet inte vad jag tänker.
  Det känns som om han ogillar allt jag gör, allt jag är. Jag blir mitt sämsta jag tillsammans med honom.

Varför envisas han ändå med att hålla i, hålla fast?

 Har vi inte båda rätt till ett bättre liv?

 Ett liv där vi kunde bli våra bättre jag.

 Han har också rätt att bli den han kan vara...

  Han var inte den jag trodde... jag var inte den han trodde.

 Kan vi inte ge varandra frihet?

Jag kräver inte att bli lycklig, jag vill bara slippa vara olycklig...

Förlorat

Funderar på om man alltid ska sakna det som var. Om det går att förlika sig med det som är. Om man kan sluta att längta efter det som inte finns längre...
  Jag funderar på om tiden är linjär. Om det finns en början och ett slut på allt... Eller om tiden går i cykler...
Funderar på om det kan bli så igen... som det var. Jag tror inte det.

 Vissa saker är förlorade för alltid...

  Jag tänker ofta på känslan av total trygghet. När jag var liten var det en så vanlig känsla att det inte ens fanns tillstånd utanför den. Första gången jag kände oro var när jag var sju år och min pappas kusin dog. Sen gick det sju år till och vår grannfru dog. Samtidigt blev jag tonåring, med alla de tvivel som det innebär. Känslan av total trygghet var borta...

  Jag minns en gång när jag var liten. Mamma skulle gå på bio och jag skulle sova innan. Jag skulle somna och sen skulle mamma gå utan att jag visste det. Naturligtvis somnade jag inte, och mamma var tvungen att gå. Efter en oändlighet kom hon hem. Jag sov fortfarande inte.
 Med barnets visshet förstod jag att mamma skulle vara arg på mig...men det var hon inte. Hon log och kom emot mig med utsträckta armar.
  Ofta har jag undrat var hon fick kraft till sitt tålamod...

Måndag

Jag var på utflykt i livet för några dagar sedan. Jag och en vän var på resturang och sedan gick vi vidare till en pub. Det var måndag. Lungt ute, varmt inne och fantastiskt sällskap.
  På puben vi satt spelades det levande musik. Musik som vi kunde, som vi kände igen, musik som tände längtan i oss.
 Längtan efter ett liv som var. Ett liv som en gång fanns och som, någonstans inom oss, fortfarande finns. Som en skugga, en otydlig bild i spegeln. Den jag vill vara, en gång var.
  Tiden flög och trots att jag ville vara i stunden och inte tänka, tog kvällen slut. Många timmar tillsammans, många tankar tänkta och mycket hopp. Så tog det slut. Och allt blev vardag igen.
  Vardag, men med ett nytt ljus. En tanke att allt inte är för sent. Det finns liv kvar, det finns vänner och, viktigast av allt, det finns hopp.
 

Fast

Trodde att jag var på väg, att jag skulle inleda ett nytt kapitel i mitt liv.

Trodde att det fanns en väg vidare, en ny början.

Men det finns ingenting här,

allt är som vanligt.

Önskar att jag kunde stanna i stunden. Att jag kunde vara precis här i nuet.

Men mina tankar förvillar sig i det förflutna, i det som kunde ha varit, i det som kunde ha blivit.

Mina tankar vandrar framåt. Mot det som kanske kan komma,  mot det jag önskar, det jag önskar så mycket.

Så gör jag inget, jag fattar beslut efter beslut men kommer aldrig vidare. Jag sitter här med mitt förflutna och min framtid.

 Oförmögen att göra något åt nuet

...inget är förändrat

Så är det höst igen, riktig höst.

Det går inte längre att tänka att det är en lite kylig sommar. 

På något sätt så känns det bra. Det är bestämt, det är klart. Inga tvivel finns.

Livet fortsätter och jag har nått en skiljeväg. Vägen jag går på är inte den jag ville gå. Vägen jag går på är den enda jag kunde välja. 

Så har jag valt mitt liv igen...

och inget är förändrat...

Ruta ett

Så hade jag bestämt mig, jag tog beslutet och ordnade alla papper. Så berättade jag för min man att jag inte ville leva med honom längre. Att jag ville bli fri, äntligen få göra så som jag ville, så som det känns bra för mig.

Länge har jag förberett mig. Länge har jag planerat. Många olika scener har jag föreställt mig.

I så många år har det varit dåligt, i så många år har jag längtat ut, bort, i väg.

Jag tänkte att han skulle bli arg, det var jag beredd på, att han skulle skrika åt mig, det var jag beredd på. Så blev han bara ledsen. På riktigt.

Så är vi tillbaka på ruta ett... Hur ska jag kunna driva igenom det jag vill när han blev så ledsen? Hur ska jag kunna bygga min lycka på hans sorg?

Dags

Jag tror att det är dags nu. Dags att bryta upp och lämna.
I så många år har jag försökt, förlåtit, tagit nya tag.

Men nu,

Nu,

får det räcka.

Beslutet har jag tagit förr. Styrkan att säga ifrån har funnits förr. Den har varit starkare förr. Nu är den mer uppgiven.

Det finns inga alternativ.

Ingen väg tillbaka.

Det är nu det händer.

Nu det är slut.

Just nu är jag inte ledsen... bara så trött

Dilemma

Det är något med hösten som alltid får mig att längta bort. Något som gör att jag bara vill ge mig av.

Lämna.

 Hitta någon ny plast att slå mig ner på.
  Vi är på besök i sommarlandet. Min dotter och jag går en promenad. På den väg som vi gått så många gånger förr sitter en skylt med till salu. Huset ligger fint. En stor trädgård. Vi går vidare och min dotter säger; Mamma, jag vill bo där. Jag förklarar hur svårt det är. Hon skulle få flytta långt från kompisar, jag skulle få byta jobb, hennes bror skulle få sluta på judon. För henne är det enkelt, när jag säger att hennes pappa inte vill flytta hit så säger hon bara; han kan stanna. Han kan få hela lägenheten. Vi kan ta tåget och hälsa på honom ibland.

Så var det löst...

Jag fortsätter att tala om allt som blir svårt om man flyttar. Tar upp tråden om mitt jobb igen, berättar att jag skulle få gå tillbaka till mitt gamla jobb. Sådana chefstjänster som jag har är inte vanliga, det skulle innebära mindre pengar, vi skulle inte ha råd med huset.
Hon vill inte lyssna och när vi kommer hem, bubblar hon över åt mormor och lillebror. Med mormors hjälp går de in på kommunens sida för lediga jobb... där finns, sedan en dag, en chefstjänst utlyst. Jag är behörig att söka.

Så vad gör jag nu?

Fingerkrok

Så minns jag plötsligt.
Vi brukade ses utanför NK. Då hade du redan flyttat ifrån mig.
Alltid utanför NK. Jag stod där och väntade, alltid jag som väntade på dig.
 Jag minns sen hur vi gick och åt, eller fikade.
 Hur vi gick i Stockholm. Alltid tillsammans, nära. Vi brukade hålla ihop i fingerkrok. Våra lillfingrar brukade hålla i varandra.
Du sa att det var för varmt att hålla i hand. Sa du. För mig blev vårt sätt ännu intimare. Så som jag höll i dig, och du i mig.
 Visade världen att det var vi.
Det här var när du redan flyttat. När du var på väg från mig.
Då, när vi var på väg att förlora det som var vi.
Det som sedan skulle bli du.
Du.
Alltid du.
Inte någonsin mer ett vi...

Vaken

Så sitter jag i natten, vaken.
  Efter att ha lagt mig i god tid blir jag väckt av min dotter som mår dåligt. Jag sitter hos henne en stund tills hon somnat om. Hon mår nog fortfarande inte bra... Hon sover oroligt.
Jag kan inte sova alls.
  Jag minns alla de nätter jag vakat med sjuka barn. Alla gånger jag sovit sittande med ett hostigt barn i famnen. Alla de gånger jag sovit med ett halvt öga öppet då barnen mått illa. Alla dagar jag varit hemma från jobbet när barnen varit sjuka.
 Jag känner mig ensam. 
Ensam i natten. Ensam med mina barn. Han har bott med oss hela tiden. 
Ingenstans i mitt minne finns han med mig och barnen när de varit sjuka. 

Illusion

Kanske är jag på rätt väg nu. Jag har börjat ta små kort kliv på vägen mot den jag vill vara. Det går inte fort men jag har börjat.
  Det känns som om jag håller andan. Min vän kanske kommer tillbaka hit. Vad gör jag då? Hur förhåller man sig till en dröm som kanske går i uppfyllelse? Vad gör jag då? På ett sätt så är det bra att att ha avståndet. Smärtsamt men bra. Hur gör jag om det kommer för nära? Om det finns inom räckhåll? Hur gör jag då?
  Jag är rädd att all min saknad bara är en illusion, blir den verklighet försvinner den. Som dimmorna när solen stiger.

Om

Minnet är något som man inte riktigt kan lita på.. Om jag ska tänka på hur det var då, i min lyckligaste tid. Var jag lycklig då? Eller minns jag tiden från den här vinkeln och tycker att jag borde ha varit lycklig?
  När jag blir äldre inser jag att den här tiden inte heller kommer att vara för alltid. Allt förändras ständigt, det är livet. Det enda riktigt säkra.

Jag längtar efter att få träffa min vän som jag saknat så länge. 13 år har gått sedan vi sågs. 13 år. Inget av det som då var mitt liv är detsamma nu. Jag vet inte hur många år det kommer att dröja innan vi faktiskt ses igen. Men jag vet att då kommer all den tid som förflutit emellan att vara oviktig.

Jag kan minnas att sitta och prata med mina vänner och intensivt känna att det här är livet, det här är viktigt, det här är på riktigt. Jag kan minnas den känslan och det gör på ett sätt väldigt ont.  För det var inte livet, det var inte på riktigt och det var inte viktigt.

 Om jag vetat då det jag vet nu, hur annorlunda skulle mitt liv ha blivit?

Septemberlycka

Så har vi passerat den magiska gränsen och klivit in i den första riktiga höstmånaden. September. Jag har alltid gillat september, både namnet och månaden. Sommarens stress är borta, vardagen har börjat och inget särskilt händer. Det är, egentligen, det bästa. Lugn.
  Det har regnat i två dagar. himlen har varit grå och regnet har fallit utan uppehåll.
  Som en protest mot det tvättade jag fönster, bytte gardiner i köket och möblerade om. Så tog jag mina barn med mig ner på stan. Jag hittade nya dynor till våra stolar. Jag har tänkt det så länge men inte tagit mig för. Så hittade jag fina dynor, köpte dem och gick hem och klädde stolarna. Det blev fint.
  På kvällen kom solen, den lyste in i mitt kök, genom rena rutor och på nygamla stolar. En liten septemberlycka...

Vemod

Idag har vemodet varit min följeslagare. Eller vemod, snarare melankoli och obestämd längtan.
Jag har försökt att härleda den till något bestämt men den glider ständigt undan, som dimstråk. Kanske är det bara årstiden, kanske är det frosten som jag fick skrapa av bilen i morse. Den höga, klara luften och stillheten. Men det känns som om det skulle vara något mer... Jag tror att jag drömde något i natt och att jag vaknade mitt i drömmen. Vad drömmen handlade om vet jag inte längre, men känslan av längtan och vemod finns kvar.
  Om jag drömmer i natt vill jag finna rätt på känslan, hitta dess ursprung och leda den rätt så att jag i morgon vaknar med en känsla av visshet och lugn.

Äpplen

Varje år återkommer jag till detta, jag tycker om hösten. Stråket av kyla även i värmen. Luften som blir tunnare, tystnaden och trädens färger.
  Svalorna har flyttat, plötsligt var det ett tomrum där de funnits. Jag såg inte när de förberedde sig, jag såg inte när de samlade sig, jag saknar dem först när de är borta.
  Jag tycker om dofterna om hösten, att året går mot sin fullbordan.
Jag var och handlade häromdagen. Bland frukt från jordens alla hörn fanns en lår med svenska äpplen. De var mindre än de övriga, inte så symetriska och en del hade fläckar i skalet. Jag böjde mig fram för att se de finaste och möttes av den fantastiska doften. Så sällan äpplen i affären faktiskt doftar äpplen. Jag tog upp ett och förde det mot näsan. Äppeldoften spred en sällsam glädje inom mig.
  Höst, fullbordan och mättnad. Mognad.

Rondell

Vi är bara i augusti men jag är redan trött. Den här tiden på åter brukar vara full av förväntan och nystart, men jag är bara trött.
  För ett och ett halvt år sedan kom jag till ett vägskäl i livet och där är jag kvar. Mitt vägskäl var en rondell och jag går bara runt runt. Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå, vilken väg som är min. Runt runt går jag och nöter djupare och djupare spår.
  Jag vet vad jag vill, jag har fattat alla nödvändiga beslut men jag kommer inte vidare.

Året vänder och mörkret och kylan står och väntar på sin tur. Jag vet att det kommer ljus och värme igen. Så är det. Men i mitt liv har det varit kyligt så länge så jag tvivlar på att det någonsin blir vår. Permafrost i min själ.

Vill så gärna hitta något som driver mig framåt, något som kan blåsa liv i mina livsandar så jag får kraft att svänga ut ur mina spår och ge mig av framåt.

I tanken...

I tankarna går jag fortfarande kvällspromenad i sommarlandet.
 Jag går ut genom dörren och känner hur doften av sensommarkväll slår emot mig. Jag drar på mig stövlarna och sneddar över gräset, sträcker ut handen och drar den utmed min bil innan jag passerar verkstaden och svänger ner mot skogen.
 Jag ser tanten som går och rastar sin hund samma tid varje kväll. Tillsist besvarade hon min hälsning. Jag går vidare och passerar några upplysta villor med bilar på uppfarten.

 Så svänger jag in mot skogen. Här växte humleblomster i somras. Nu växer nässlorna höga. Bron över diket sviktar under mig och jag ser att räcket har rasat.  På andra sidan doftar skogen svamp. Jag tar några blåbär innan jag går vidare. Stigen går utmed ån och luften fylls av det eviga mumlet av rinnande vatten. Jag korsar ängen och går förbi ladan. Hallonsnåren växer tätt. Jag tar några ännu solvarma hallon och stoppar i munnen
. Så går jag förbi den gamla bäverhyddan innan jag svänger in till höger mot Ekorrstenen.

Här ändrade sig skogen i vintras när stormen slet toppen av en torraka och ställde den mot stenen.
 Jag lägger mina händer mot den mjuka mossan, sänder en bön mot skogens ande och offrar några nötter. Runt mitt huvud fladdrar fladdermöss som skepnader i skymningen.

 Höstens första blad vilar i mossan

. Så kommer jag ut ur skogen och går på grusvägen där jag såg en huggorm och där ängarna doftade tunga av honung för bara några veckor sedan. Husen utmed vägen lyser med ensliga ögon mot mig. Jag går förbi stallet och hör hästen gnägga mjukt där inifrån. Så svänger jag upp på stora vägen och går förbi fler hus. Hunden i hundgården lyfter huvudet men skäller inte. Katten på sin matta låssas sova men jag ser att hon rör sina öron.

  Så korsar jag vägen och går upp för trappan. När jag kommer in ser jag att mörkret fallit där ute.

Den jag skulle kunnat vara

De senaste dagarna har jag läst två saker som jag inte riktigt kan släppa. Det första är ett sånt där uppiggande citat som har till syfte att ingjuta mod i missmodiga själar.

  "Det är aldrig försent att bli den man skulle kunnat vara"

Vad är det för citat egentligen? Vem kan avgöra vem jag skulle kunnat vara? Kanske är det helt fel. Det kanske visst är försent! Jag kanske skulle kunnat vara gymnast. Jag har överrörliga leder så det hade nog gått bra. Men det är för sent. Så är det bara. Har aldrig hört talas om någon gymnast som börjat träna efter 40...
  Det andra är från en intervju med Sigrid Kahle. Hon får frågan om hon har levt ett gott liv. Hon svarar att hon har det, med andras ögon, men att man alltid måste ställa sitt liv i förhållande till de drömmar man hade som ung. Och då var det inte mycket som stämde.
  Jag är halvvägs i livet. Stämmer mitt liv med mina drömmar?

Nej.

Det kan jag inte påstå.

 Men Sigrid Kahle sa också att om man har mål i livet så kommer man att skada andra. Och om man ger upp sina mål så skadar man sig själv.

Hur ska man då välja?

Hur ska jag veta?

Kanske är det för sent att bli den jag skulle kunnat vara.

Men kanske inte försent att bli någon som jag själv tycker bättre om...
 

Avslöjad

Flera nätter i rad har jag drömt att vi ses. Det har varit så fantastiskt, precis så som i en dröm. Jag har träffat honom. Det har inte varit något speciellt, bara det, att jag fått träffa honom.
   I en dröm var vi på en middag med gemensamma vänner och satt och pratade. I en annan dröm sågs vi av en slump i en främmande stad.
Jag intalade mig i drömmen att det var just det, en dröm.
Men det kändes på riktigt.
 Att prata med honom, att skratta med honom, att vara med honom.
  Så svårt att släppa taget. Jag tycker att jag borde ha hittat mitt eget liv, min egen styrka och min egen drivkraft.
 Så blir jag avslöjad i drömmarna. I drömmarna är det fortfarande honom jag längtar efter.

Sova...

Jag borde sova. Kvällen utanför är sammetssvart augustinatt och jag ska upp och arbeta i morgon. Vardagen är nästan här igen. En vecka sedan vi åkte från sommarlandet men bara ett par dagar innan vi åker tillbaka för att samla lite mer kraft före hösten.

 Jag blir så trött och ledsen. Knappt en vecka höll det, knappt en vecka försökte vi, så är allt som vanligt igen.
  Min flyktkänsla gör sig påmind. Den som jag hade glömt. Viljan att fly, att bara försvinna. Så få dagar.

När vi kommer hem från sommarlandet har svalorna flyttat. Då är sommaren slut...
 

Kväll

I fem veckor har vi varit i sommarlandet. Jag har gått kvällspromenad alla kvällar. När jag kom var natten ljus och det spelade ingen roll när jag gick. Svalorna pilade genom luften och skymningen låg som en tunn filt över markerna. Nu är mörkret tyngre och skymningen djupare. Svalorna har lagt sig till ro i sina nästen. De känner, liksom jag, att det snart är tid att lämna. Dags att flytta till den exil vi är tvingade till, ett helt år till våra ljusa nätter och ändlösa dagar.
  Himlen var röd i kväll och jag såg bara morkullan som flög nervöst över trädtopparna. Det brukar vara vi som är ute vid den tiden. Ibland ser jag även en räv. Han tittar misstänksamt på mig innan han smiter undan. Människor möter jag sällan. Det är så skönt att få avsluta dagen med sina egna tankar längt från människornas världar.

Val

Jag tror att det är så att han inte egentligen är det viktiga för mig, utan det som han har kommit att representera i mitt liv. Han är en symbol för den tid i mitt liv som jag var lycklig. Visst, det var ett kort tag men det var ändå lycka. Han har blivit symbolen för det andra, de andra val som en gång var möjliga i mitt liv. Han är min livlina ut från en tillvaro som känns allt omöjligare.
  När mina barn var små och jag upptäckte att han inte längre gick att nå, blev jag deprimerad. Ett tag var det riktigt illa.
  Jag vill inte förlora honom igen.
Om jag någongång blir fri, om jag finner kraft att bryta upp, så vill jag inte ha ett nytt förhållande. Jag vill bara få vara ifred. Kanske kan jag inte bli helt fri från honom innan jag har skapat mig ett eget liv. Ett liv som jag medvetet valt, utan att rätta mig efter det som förväntas av mig.

Dröm

Jag går samma stig varje kväll. Låter tystnaden fylla mig. Vi är i mitten av juli men det har redan blivit märkbart mörkare. I kväll var det dimma över ån. Luften var kylig och kvällen stilla.
  Jag drömde om honom i natt. Ingen märkvärdig dröm. Vi skulle träffas och äta middag.Vi träffades och sedan gick han plötsligt. Jag ropade, men han måste gå. I dag har jag tänkt på honom och på min dröm. Tror inte att den betydde något men den väckte en längtan. En längtan efter att träffa någon som tycker om att prata med mig. Någon som vill lyssna, någon som tycker om att umgås med mig. Det är det jag längtar efter.
  Jag vill att det ska finnas roliga saker att se fram emot. Jag vill att mitt liv ska bli bättre, inte nödvändigtvis lyckligare men gladare. Mindre minerat. Jag vill att det ska finnas saker att se fram emot, saker som kan göra mig mindre skeptisk och mer tillitsfull...
  Jag tycker inte om att jag har slutat tro att kärleken övervinner allt. Om min kärlek hade räckt skulle mycket ha blivit annorlunda i mitt liv.

Smultron i regn

Så rullar sommaren på. Vi har varit i sommarlandet i snart tre veckor. Många dagar har vädret varit ok men lika många dagar har det regnat. Jag försöker komma fram till något, vill att det ska hända något som kan visa mig hur jag ska göra. Vill att det ska hända något! Vill att inget händer...
  Jag håller fast vid en dröm. Vid något jag varken vill eller kommer att få. Ändå är jag beroende. Blir så glad när jag pratat med honom. Blir så glad över ett litet "gilla" från honom på facebook.
Ändå vet jag ju att det aldrig blir vi. Det tog slut för 17 år sedan... Ändå känns det ibland som om det är han som gör så att jag orkar.
  Gick på promenad med mina barn idag, i regnet, vi hittade smultron.
 Så känns mitt liv; hällregn men ändå hittar jag smultron ibland.

1996

I dag har jag gått omkring i doften av sommaren 1996.

 Det är intressant hur starkt dofter sitter fast i en människa. Jag har idag gått omkring i ett hett Aten. Gråtit, eftersom mitt livs kärlek bestämt sig för att lämna mig. Jag har dansat och varit lycklig. 

  Alla dessa minnen, bara för att jag köpt en ny parfym...eller en gammal egentligen. En parfym jag inte har använt sedan 1996.

1996 

Jag var 26 år då

.Nu tycker jag att jag var ung, då tyckte jag att jag var gammal. Jag tyckte att livet var slut. Mannen som gjorde mig lycklig hade bestämt sig för att lämna mig. Jag hade blivit lämnad och kände panik över att jag skulle fylla 30 om fyra år.

 

Jag önskar nu att jag inte haft så bråttom. Jag önskar att jag vetat då vad jag vet nu.

 Att jag givit mig själv tid att vänta. 

Ensam

Det går inte ensam! så säger han, min man, han som är mina barns far. Det går inte ensam. Det går ju inte tillsammans vill jag svara men jag säger ingenting. Tyst går jag bredvid och tänker i stället. Ser han det inte, ser han inte att jag redan har gått min väg, att jag redan är ensam, att han redan är ensam? Vi går tillsammans, men vi är båda ensamma. Jag vill vara ensam, ensam för att få vara sann, för att få vara jag. Den jag vill och kan, den bästa av mig. Men han vill vara ett vi, ett vi som jag inte längre tror på. Som jag inte trott på på länge. Det kan bli bra igen säger han. Hur kan han säga det? Hur kan han tro att det kan bli bra? Det är tio år sedan det var bra och minst fem år sedan jag slutade hoppas, slutade tro på ett lyckligt slut.
 
Jag går genom kvällen, vi är tillbaka i sommarlandet, och jag hänförs som alltid av hur vackert det är. Blommor i massor. Ett överdåd av färg och form. Ödmjuk borde jag bli och tacksam eftersom det bästa och vackraste finns där utan att begära något i gengälld.

 Mitt i allt det vackra tänker jag på framtiden. På mitt liv och på mitt arbete.

 Jag vill inte bli någon som lever för sitt arbete.

 Jag vill leva för att leva, för att göra mitt bästa och för att försöka vara lycklig.

Så

Årets ljusaste natt. Jag sitter och lyssnar på musik och ser ut genom fönstret. Klockan är över 1 och det är inte mörkt. Himlen är ljus och stjärnlös. Ängen full av blommor. Den skimrar i tusen nyanser. Ljusgrönt, mörktgrönt, gult, blått, rött, rosa, lila i oändliga varianter. Jag motstår en impuls att lägga mig på rygg mitt i blomhavet. Låta mig försvinna i det gröna gräset och höra marken viska under mig.
   När jag går mina kvällspromenander låter jag mina ögon vila på bergen. Solen som sakta sjunker och färgar molnens kanter i guld. Tankarna vandrar och jag behöver inte någonting. Jag är mitt i, mitt fokus är nu. Ingen framtid, ingen dåtid. Ingen press, jag är jag, en människa i världen, en människa i tiden utan att vara på väg någonstans.
  Så vill jag leva mitt liv

Mod

I bland läser jag självbiografiska böcker om människor som ändrat sina liv. Människor som faktiskt tagit klivet rakt ut i det okända och vunnit något nytt. Något okänt, men ouppnåligt för oss vanliga.
  Jag undrar vad som driver dem. Vad som ger dem styrkan och modet. Är det en medfödd egenskap eller är det något man kan välja, något jag kan välja?
  Kan jag också ändra mitt liv? Eller är jag en av dem som hela mitt liv önskar att jag hade modet, men inte har det, en av alla dem som gömmer sig bakom undanflykter för att slippa ta tag i det svåra.

  Om en vecka är vi i sommarlandet. En vecka. Det är ingen tid, men så oerhört långt bort när man längtar.

Kanske kommer jag att orka ändra det som inte är bra. Kanske är jag faktiskt en av dem som har modet. En av dem som kommer att kunna se tillbaka och säga, Jag gjorde det, jag valde mitt liv!

Verklighetsflykt

Det händer inget i mitt liv, jag vet vad jag vill göra men har ingen energi över till att göra det.
 Jag vill inte bli bitter men känner ibland att jag håller på att bli det.
 Eller, inte bitter, mer illusionslös
. Det blev inte så som jag hoppats men jag får leva med det.

Jag har haft lite kontakt med min vän igen.

 Vi har chattat någon stund då och då. Det gör mig så glad. Jag kan tänka på det och känna mig glad, varm. Vi chattar inte om något särskilt. Ibland om saker vi minns, ibland om saker som hänt och ibland bara allmänt strunt. Vi har alltid haft lätt att förstå varandra, alltid haft lätt att prata. Det är en stunds verklighetsflykt som jag känner att jag behöver. Ungefär som att läsa en bra bok eller se en bra film. Jag slipper fundera så mycket, slipper tänka på det jag verkligen borde.

Ibland känns det som om han är min livlina. Han är långt borta, på betryggande avstånd, men ändå kan jag nå honom. Han finns där, han tycker att det är värt något att chatta bort en lördagskväll i mitt sällskap.

Och det känns bra.

Juni

Så har ljuset vunnit och mörkret får aldrig makt över natten. Det är juni. Sommaren finns inom räckhåll och jag tror aldrig att jag har behövt den så mycket. Jag är trött så in i märgen. Trött, trött, trött. Jag längtar efter att slippa alla måsten, efter att kunna göra som jag vill. Jag längtar till sommarlandet.
  Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen den här våren. Nyss var det februari och jag vaknade, arbetade och kom hem i mörker. Nu är allt ljust och om tjugo dagar åker vi, jag och barnen, bort härifrån.

Jag har så höga förväntningar på den här sommaren. Jag ska orka bli den jag vill. Jag ska orka hålla fast vid det jag vill. Hålla min vision levande. Jag vill ju, jag kan, det gäller bara att orka.

Snart, snart åker vi till sommarlandet...

Trots

Försöker komma överens med mitt liv. Att det är så här det är.

 Ibland undrar jag hur det blivit om jag mött andra människor, om jag valt annorlunda. Om han som jag hittat igen efter så många år hade valt mig och valt att stanna hos mig. Jag undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit bättre och mina barn gladare.

 Men mina barn hade inte varit mina barn då. Mina barn hade varit några andra, några som aldrig blev.

  Jag tror att mitt liv hade varit ett helt annat liv då. Jag skulle ha mött andra människor och gjort andra val. Undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit gladare. Jag tror inte jag hade kunnat ha det liv jag har nu. Jag tror att jag behövde få lite perspektiv på lycka för att kunna vara chef. Jag tror inte att man kan leda andra om livet bara har varit det man önskat. Jag tror att det är nödvändigt med lite svärta för att skapa en förståelse men också för att kunna skydda sig själv.

  Visst, jag kan känna sorg över de barn som aldrig blev, över det liv som aldrig blev mitt men jag vill inte ha andra barn och jag är glad över de händelser som lärt mig att ha förståelse för andra.

  Trots att jag kan känna en oerhörd smärta över det som inte blev mitt så måste jag vara glad över det som ändå blev mitt. Över de val som ledde till att mitt liv är mitt liv
. Över de trådar som spinner mitt liv, över de möten som leder framåt.

 Mitt liv - på gott och ont.

Barndom

Min barndom var så mycket bättre än mina barns. Det känns inte så kul för en mamma att känna så. Min barndom var så ljus. Min mamma fanns alltid där. Jag minns inte att hon blev arg eller trött, jag minns inte att hon någonsin hade bråttom. Mina barn har en annan barndom. En barndom med mindre ljus, större osäkerhet och mindre skratt.

 Jag tror att det var roligare att vara barn när jag var barn.

 Lyckan var ogenomtränglig. Himlen var blå och om mamma sa att det inte fanns något farligt så fanns det inte det. En sådan absolut trygghet har mina barn aldrig haft.

 Kunde jag skulle jag ge dem min barndom.

Uppgiven

Känner mig så trött. Våren kommer inte igång trots att träden har gröna blad och svalorna har återvänt. Trött och uppgiven.
   Det går säkert att ha det så här resten av mitt liv men jag vill inte. Jag vill leva, jag vill vara glad. Inte känna mig uppgiven och trött, inte arg och irriterad. Önskade att det fanns en genväg ut ur det här. Önskade att jag var liten igen så att någon annan kunde fatta besluten åt mig, så att jag kunde göra om, göra rätt. Undrar när det gick fel, undrar om det någonsin var rätt, undrar om jag hade kunnat göra på något annat sätt.
 

Hopplös

Det är som om allt håller andan. Som sommarluften precis före ett åskväder. Ett bedrägligt lugn. Luften full av laddade partiklar. Det är så det känns. Mitt liv. Det känns som om jag är den som måste släppa upp draken för att locka fram åskan. Jag som måste ta klivet ut i det okända. Det har kommit dit hän, det finns ingen väg bakåt, marken blir till grus och den enda väg som finns går framåt.
  Jag ville inte misslyckas. Vårt äktenskap var det som skulle visa världen att kärlek är möjlig, att det går att finna lycka. Jag skulle hålla fast, jag skulle kämpa, mitt liv skulle bli lyckat. Så går det bara inte längre, det finns inget kvar. Även mitt äktenskap blev ett nederlag.
  I bland undrar jag om det faktiskt, på allvar, är mitt fel. Om det var dömt att misslyckas från början, om det inte fanns något hopp. Om jag är hopplös att leva med. Vissa stunder gillar jag inte mig...

Mitt fel

Jag hoppas att jag kan ta mig loss den här gången. Så många gånger förut har jag velat gå och inte orkat. Nu, nu är jag på botten, jag tror inte att det går att komma djupare. Jag vill inte längre leva det här livet, jag vill vara fri.
  Jag tänker att jag aldrig mer ska släppa in någon i mitt liv. Jag ska leva ensam och bara ta hand om barnen och mig själv. Om jag lyckas ta mig loss ska jag inte ha någon ny. Mitt liv ska bli enklare.

Det känns på ett sätt som om allt är bestämt, jag kan vakna och bli förvånad över att vi fortfarande bor tillsammans. Förvånad över att lägenheten fortfarande är intakt. Jag måste bara ta mod till mig och säga att jag går nu!

Om bara känslan av skuld var mindre. Om jag bara kunde sluta tänka att det är mitt fel. Om jag varit någon annan, snällare, smalare, snyggare. Då, då skulle vi ha varit en lycklig familj. Känslan av totalt misslyckande är överväldigande ibland.

 Mitt fel.

 Jag slutade försöka, jag slutade älska, jag slutade ha viljan att försöka. Där i ligger min skuld.

Att han brutit ner min självkänsla, att han fått mig att tro att allt jag gör är fel, att han fått mig att tro att jag är fel,  det är säkert också mitt fel.

Om jag hade ha gått första gången jag tänkte tanken, hur hade mitt liv sett ut då?

Hur?

Jag tror att jag måste göra något åt det. Livet, menar jag. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Min dotter mår dåligt varje kväll, när jag säger åt henne att det inte var så när vi var i Sommarlandet svarar hon att hon tror att det är för att det är "liksom lyckligare" där. Jag förstår hur hon menar...
  När vi vaknade i morse var marken täckt av snö, det som varit vår var åter vinter. Så, precis så, känns det. Jag tror inte att det finns något kvar att försöka med.

Kanske är det mitt fel. Kanske hade jag för stora förväntningar på livet. Kanske är jag svår att leva med. Förmodligen. Alla människor är svåra på något sätt. Men jag var inte beredd på oviljan att prata, oviljan att bli sams, oviljan att säga förlåt. Alla gånger jag har försökt, alla gånger jag tagit på mig hela skulden, bett honom att se mig. Kanske är det mitt fel.

Hur gör jag mitt hem till en lycklig plats för mina barn? Hur lång är resan dit? Hur ledsna måste vi bli innan det blir bättre?

Önskar att det fanns ett enkelt svar...

Sönderfall

I morgon ska vi åka hem igen... Vi har varit här i 9 dagar och nu ska vi åka. Mina barn är lessna. De har svårt att sova och min son gråter. Hem mamma? Jag vill bo här. De är så stora att de vet att det inte går. Vi ska hem till arbete och skola. Hem till kompisar och vardag. Vi ska hem till min man, till barnens pappa.

De vill inte.

 Hur ska jag klara av att motivera dem när jag själv inte vill? Jag vill inte hem, inte till lägenheten, inte till vardagen. Jag känner hur hela min kropp rustar sig till kamp igen eller flykt.
  I morgon ska vi åka hem. Om hem är där man hör hemma så åker vi inte hem, då åker vi bort...

Jag vill vara här. Där jag kan vandra genom markerna. Där jag kan gå bort min ångest och låta alla tankar vila.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Men jag tror att jag måste göra något snart. Det går inte att säga att vi ska fortsätta för barnens skull. De mår inte bra som det är nu, jag mår inte bra, han, som är min man kan inte heller må bra. Vi är en familj i sönderfall. Jag tror inte på ett vi längre. "Vi" signalerar någon form av gemenskap. Det har vi inte längre.

Tillräckligt bra...

Jag har funderat mycket. Tänkt mycket på det som hänt, det som lett mig hit.
Det finns så mycket saknad i mitt liv, som i allas liv. Det finns så mycket jag skulle ha kunnat göra annorlunda. Så många val.
  Det som jag saknar mest är sådant som jag inte har någon makt över. Sådant som obevekligt förändrats utan att jag har kunnat påverka.

  Min vän som bor långt bort är en del av det som jag känner saknad över. Jag saknar att vara en del av hans liv. Jag saknar att att ha honom som en del av mitt. Jag är tillräckligt vuxen för att inse att det aldrig blir så, att det faktiskt kanske inte ens var det. Men, vad är det då jag saknar?

  Jag saknar den jag var då. Jag saknar att vara den som han fick mig att bli.

  I mitt liv har jag haft tre längre förhållanden. Det första och det jag nu lever i har hela tiden försökt ändra mig. Jag har inte varit tillräckligt bra, jag har varit för tjock, för dålig på att laga mat, för dålig på att vara jag. I min strävan att bli omtyckt, passa in och vara bra har jag försökt allt, utan framgång. Gått ner i vikt för att passa någon annans ideal, slutat tro att jag kan laga mat. Där, emellan, var jag, jag för en stund. Aldrig har jag varit så smal som då och aldrig lagat så god mat. Bara för att jag var jag. Och jag var bra.

Där i ligger min saknad, det jag längtar efter, att få vara jag och bara därför tillräckligt bra.

Ända hit...

Så har vi lämnat vardagen igen, påsklovet är här. Vi åker upp till vårt paradis och lämnar allt som har med vår verklighet att göra.

  Min son har blivit förkyld, han låter som en hund när han hostar. Det är krupphosta. Jag har inte hört den på säkert två år och hade förträngt hur den lät. Så är den tillbaka.
  Han har svårt att sova och kommer upp till mig. Jag minns alla timmar jag suttit med honom i famnen i badrummet med varmvattnet rinnande, alla gånger vi har suttit på balkongen, inlindade i ett täcke för att lindra hostan. Han kommer upp, andningen rosslar och han tittar på mig med blanka, trötta ögon.

 Men lilla plutt, hur är det? Jag stryket honom över håret. För en kort stund upphör rosslandet. Förvåningen lyser i hans blick och han säger, Mamma, du är inte arg på mig, jag trodde att du skulle bli arg..

 Då inser jag hur långt det gått. Hur onormalt vårt liv har blivit, vad jag utsätter mina barn för.

Jag har blivit en tjock, medelålders tant som dessutom inte är någon bra mamma.

Jag ligger i ett varmt bad och läser. Innan jag går upp tvålar jag in mig med en tvål som heter kärlek. Lite torrt konstaterar jag att det är nog den kärlek som finns för mig.

Under våra, mycket få, bättre dagar säger min man att han älskar mig. Jag säger ingenting. Hos mig finns ingenting kvar. Skulle jag säga att jag älskar honom så skulle jag ljuga.
   Jag vill bara bort, iväg och jag förväntar mig inte längre kärlek...

Sann

Om jag skulle placera mig själv i en miljö där jag är mest sann... Undrar var det skulle vara. Som människa är man mångbottnad. Jag är på ett sätt, mest sann när jag är i skogen och plockar bär eller bara går.
 Men jag är sann också i samtal med vänner en kväll. Båda delarna är jag. Även när jag jobbar är jag sann men på ett annat sätt.
 Hemma då? Jag vet inte. Det känns ofta som om jag hemma blir någon jag inte vill vara. Mitt tålamod tryter och jag är arg. Mina axlar kryper uppåt och jag känner frustration och ilska krypa under huden. Är jag sann då? Jag tror inte det.

  Bort, iväg. Hela jag är inställd på flykt.

 Snart, snart åker vi till sommarlandet. En kort stund, åtta dagar, får jag vara jag, en kort stund blir jag sann.

Tacksamhet...

Det är noroz idag. Jag har haft min blogg i lite mer än ett år. Jag tycker om att skriva, det är som en sorts säkerhetsventil. Känns det jobbigt kan jag få lindring av att skriva.

 Som sagt... noroz. Det ska vara en glad dag, det är som jul och nyårsafton på en gång. Men jag känner mig inte så glad.

 Familjen fick en iPad.

 Det är roligt och en del av mig blev jätteglad men en del vill verkligen inte ha en iPad... Jag vill inte vara tacksam för presenten och det förväntas jag vara. Jag kommer att få höra, varje gång jag använder den, hur mycket den kostade och hur snäll min man är som har givit den till mig. Jag vet vad den kostar... jag tycker att det var snällt men... jag vill inte behöva vara tacksam hela tiden, det tar liksom bort glädjen...

Barnen blev glada och för deras skull kan jag känna tacksamhet men för min egen del känns det mest jobbigt...

Cykellyse

Jag sitter här, på ett hotellrum i Stockholm. Långt från barnen, familjen, vardagen. Jag är här en kort stund i tiden. Några timmar långt borta från allt.
  I går var jag på ett seminarium. Det var bra, en kort stund lyfte tanken och själen fick vingar. Jag tycker om det, tankar som delas och människor som samtalar.
  När jag cyklade hem hade skymningen fallit. Trots att dagarna är längre nu så fanns bara en ljus strimma kvar vid horisonten. Cykeln behövde lyse. Jag tänkte först att jag glömt det och skulle få gå hem, så slog det mig att cykeln just var uthämtad från service och jag slog på dynamon. Det fungerade! Både fram och baklyset lyste snällt och jag klev upp och började min hemfärd. Nästan genast förflyttades jag till min barndom och fick en förnimmelse av att hålla om min mamma. Jag hörde dynamons vinande och förflyttades till en annan tid. "Håll i dig och ut med fötterna" Jag minns känslan av absolut trygghet när jag satt på pakethållaren bakom mamma.
Ett minne som jag inte ens visste att jag hade, en känsla som jag trodde var förlorad, det fanns där och omslöt mig med värme...

Lördagskväll

Vi gick hem från vår första konsert, min dotter och jag, det var lördagskväll och mycket folk på stan. Vi gick och pratade och min dotter följde alla människor vi mötte med blicken. Allt var nytt för henne. Hon har ingen längtan ut än... Vi gick förbi resturanger där folk satt och åt och pratade.

 Plötsligt kände jag den känslan i kroppen. Känslan av att sitta med vänner och äta på en resturang en lördagskväll. Uppklädd och full av förväntan.En känsla av spänning i kroppen. Inget var omöjligt.

 Så såg jag mig själv från andra hållet, gående utanför med min dotter vid handen.

Det känns som om det inte har passerat någon tid sedan jag satt innanför. Ingen tid mellan då och nu, ingen tid mellan nu och min framtid. Men det är okej, framtiden är min dotters, dåtiden är min och nuet har vi tillsammans.

Men en viss saknad känner jag, ett vemod och vetskapen om att vissa saker är förlorade för alltid...

Dröm

Vi kom ifrån och åkte till sommarlandet, fyra hela dagar fick vi. Jag hade tänkt att jag skulle skriva då. Jag gick mina vanliga stigar och lyssnade på naturen som levde runt mig. Men min själ var tyst. Jag sov på natten. Djupt och drömlöst som man gör där man känner sig trygg, men min själ var tyst.
  Stenen som vi har som offersten har naturen ändrat. Vinterstormen slet av en torrgran dess topp och slängde den mot vår sten. Jag la mina bara händer mot snön och mossan. Då djupt i min själ fanns en klang...

  Så kom vi hem igen. En stor trötthet föll över mig och jag längtade ut, bort, iväg.

Det var en kort dröm, dessa dagar som vi fick. Nu är vardagen i kapp. Det är här som man borde känna sig verklig, det är här som livet borde finnas.

Igen

Så har året vänt igen, ljuset växer för varje dag. Talgoxarna piper varje morgon, 15 minusgrader till trots. Jag minns förra våren. Jag fattade en mängd beslut då. Vissa håller jag kvar och vissa har jag släppt.
  Det stora, tunga beslutet jag tog genomförde jag aldrig. Jag försökte igen och igen och igen som så många gånger förr. Och det blev bättre ett tag. Han försökte verkligen. Kanske är det mitt fel att det har gått åt skogen. Jag hade redan fattat mitt beslut. Jag var redan på väg bort. Jag hade redan lämnat. Så har vi nu försökt att lappa ihop det.
  Jag har blivit starkare året som gått. Jag har blivit självständig och stark. Känner mig trygg i mig. Jag vill inte mer, inte mer dåligt samvete, inte mer suckar och elakt muttrande, alltid tillräckligt högt för att jag ska höra men inte så högt att jag kan bemöta det.
  Kanske har det här året varit bra ändå. Jag har lärt mig att det inte finns något kvar att försöka med. Vi lever helt skilda liv. Vi sover i samma lägenhet. Det är det enda...

Samtal

Så är vi tillbaka på noll igen. Det känns så meningslöst, lite som konstgjord andning. Vårt äktenskap ligger i respirator och prognosen är dålig...
   Jag har varit bortrest. Suttit på konferens och insupit kunskap och teorier. Vissa föreläsningar var bra och skapade en lust att lära mer, men behållningen av allt var att umgås med kloka människor och att föra samtal om högt och lågt. Jag älskar att samtala. När jag åker i väg har jag möjlighet att samtala utan att titta på klockan. Jag har möjlighet att sitta kvar utan att känna att jag måste stå till svars för att jag kommer hem sent.
  Jag tror att det är det jag saknar mest i mitt äktenskap, samtalet. Vi har aldrig samtalat, pratat har vi gjort, grälat har vi gjort och argumenterat. Men samtalat - nej, aldrig. I ett samtal är man intresserad av vad den andre har att säga. Man håller i bland tillbaka för att vara öppen och lyssna. Orden lyfter och tanken frigörs. Det är att samtala, det är det jag saknar, det är det jag längtar efter.
  Jag tror inte att vi någonsin varit där...

Varm choklad

Jag tror att varm choklad är något av de få saker som jag faktiskt tyckt om i hela mitt liv. Det är på något sätt essensen av min barndom. Varm, mjukt och doftar gott.
  Jag tänker alltid på varm choklad som tröstmat. Men jag tror att det inte var förr än jag flyttade hemifrån som det blev det. När min barndom redan var slut och det inte fanns någon absolut trygghet att återvända till. Då blev doften och smaken av barndomen min tröst.
  Nu sitter jag här och är mitt i livet. Jag har nog äntligen blivit vuxen. Jag tjänar så mycket pengar att jag skulle klara mig på egen hand, barnen börjar bli större, mitt jobb känns roligt. Det är helt enkelt rätt ok. Ändå känner jag längtan och vemod. I de stunderna vill jag ha något som tröstar, lindrar och värmer. Så sitter jag med händerna runt en kopp och plösligt är lugnet där, känslan av trygghet och värme.

Glad

Om du önskar något ärligt så kommer det till dig. Förr eller senare. Det sägs så. Ibland tror jag att det kanske stämmer. Mina barn önskade jag länge, till sist fick jag dem. Nu har jag fått ett arbete som jag önskat mig så länge! Under alla år har jag trott att jag måste studera mer, skaffa mig fler högskolepoäng eller gå en viktig kurs. Så var det enda som behövdes en ärlig önskan och en chef som tror på mig.
  Det blev klart här om dagen, jag har, nästan, börjat tro att det är sant.
Jag är chef! Jag?! som nyss var ett litet barn, jag som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag, jag är chef.
  Det känns ansvarsfullt, men spännande och roligt.
Här hemma har det dock inneburit att mina barns far återgått till att inte prata med mig. Jag kan inte riktigt förstå vad jag gjort nu...fått chefstjänst, arbetar långa dagar, kör bil till arbetet? Hm..något av detta har gjort honom sur. Men jag bryr mig mindre och mindre. Och jag är glad! 20 år har givit utdelning, jag är chef!

Gott nytt år

Början på ett nytt år.
Utanför mitt fönster faller snön, obönhörligt, mot marken och det är långt till sommaren. De veckor som följer nu sägs vara de tyngsta på året. Oxveckorna. Men det känns ändå hoppfullt. Dagen har blivit nästan en halvtimme längre sedan midvintersolståndet. Snart går solen upp även i Kiruna!