Nyponrosor

Jag hade lite bråttom och sneddade över parkeringen. Då såg jag, nyponrosorna blommade! Jag stannade till och bytte riktning, jag bara måste få känna doften! Jag tog den späda, nyss utslagna blomman i handen, böjde mig fram och plötsligt var jag flera år från nu. Långa förmiddagar på fyrisbadet. Blöta handdukar på gräsmattan och en piggelin att slicka på. Och doften av nyponrosor som blommar. Nästa minne kommer nästan samtidigt, min födelsedag, en bricka med frukost. På brickan står en liten, tunn, glasvas och i den, en nyponros.
Jag minns aldrig att det regnade när jag var liten, men jag minns doften av nyponrosor efter ett sommarregn.

...inte svårare än så...

Så sitter jag här igen. Utanför fönstret skymmer majnatten. Barnen sover. Det är städat och jag har tvättat och handlat. Kylskåp och skafferi är fulla med mat. Det ger mig en viss tillfredsställelse. Kanske är det det här som är livet. Det finns kanske inget annat. Det vanliga livet är inte stort och världsomvälvande, det vanliga livet är litet och fyllt av vardag. Det vanliga livet är friska barn som sover gott i sina sängar. Det vanliga livet är ett kylskåp fullt med mat. Ren tvätt och musik.
  Så slår mig tanken; Kanske är det lyckan! Den alla jagar, den alla gör allt för att finna, kanske finns den i det lilla. Kanske är det så att jag redan funnit den. Kanske var det inte svårare än så...

Svalor

Så var de plötsligt tillbaka, svalorna. I går var himlen fortfarande tom men i dag svirar svalorna där. Deras jublande röster fyller luften och vi vet, känner i hela kroppen att sommaren är här. Det är inte många veckor kvar till semestern. Det är bra, skönt med något att se fram emot. Allt det andra, det tar vi sen.

Intet nytt...

Det känns som om allt stannat upp. Jag var inne i ett flöde, jag fattade beslut, bra beslut som skulle innebära viktiga förändringar i mitt liv. Så stannade allt upp och jag känner mig dränerad. All kraft, all energi som har fört mig framåt denna vår, har runnit ur mig.
  Jag vet inte ens om det har blivit så här genom beslut jag fattat eller om det är beslut jag avstått från som lett mig hit. Det känns som ett stort jaha. Hur stor vilja har jag att anpassa mig igen, hur stor lust har jag att kompromissa. Är jag villig att anpassa mig igen? Jag tror inte det.
 Alltså är jag tillbaka på ruta ett. Inget är förändrat, solen stiger varje morgon på himmelen, den går ner varje kväll och jag är kvar i mitt liv...

Hem

Ibland drömmer jag om min förra lägenhet. Jag flyttade dit när jag var 21 år och bodde där i nästan tio år. En tvåa var det. Först kom man in i en liten hall. Köket låg direkt till höger. Gick man rakt fram kom man in i en större hall. Badrummet rakt fram. Sovrummet till höger och vardagsrummet till vänster. Till vardagsrummet fanns ingen dörr. Det var en stor öppning som lät ljuset leta sig in i hallen. Jag minns att hela lägenheten var ljus. I vardagsrummet hade jag min stereo, mina skivor och bokhyllor med böcker. En soffa, ett par fotöljer, den sort som kallas emmor och en kista. I kistan låg linnedukar och matsilver, gömda skatter i väntan på framtiden...
  Sovrummet var grönt. Tapeten var grön, mitt sängöverkast och mina kuddar var gröna. I sovrummet fanns också böcker. I köket fanns ett bord, en kökssoffa och några stolar. Det som behövs i ett kök.
  När jag kommer in i min lägenhet i drömmen är min tanke alltid; Hemma, jag har kommit hem. Jag blir lycklig där i min dröm, lycklig över att efter all tid äntligen ha kommit hem igen.