Dilemma

Det är något med hösten som alltid får mig att längta bort. Något som gör att jag bara vill ge mig av.

Lämna.

 Hitta någon ny plast att slå mig ner på.
  Vi är på besök i sommarlandet. Min dotter och jag går en promenad. På den väg som vi gått så många gånger förr sitter en skylt med till salu. Huset ligger fint. En stor trädgård. Vi går vidare och min dotter säger; Mamma, jag vill bo där. Jag förklarar hur svårt det är. Hon skulle få flytta långt från kompisar, jag skulle få byta jobb, hennes bror skulle få sluta på judon. För henne är det enkelt, när jag säger att hennes pappa inte vill flytta hit så säger hon bara; han kan stanna. Han kan få hela lägenheten. Vi kan ta tåget och hälsa på honom ibland.

Så var det löst...

Jag fortsätter att tala om allt som blir svårt om man flyttar. Tar upp tråden om mitt jobb igen, berättar att jag skulle få gå tillbaka till mitt gamla jobb. Sådana chefstjänster som jag har är inte vanliga, det skulle innebära mindre pengar, vi skulle inte ha råd med huset.
Hon vill inte lyssna och när vi kommer hem, bubblar hon över åt mormor och lillebror. Med mormors hjälp går de in på kommunens sida för lediga jobb... där finns, sedan en dag, en chefstjänst utlyst. Jag är behörig att söka.

Så vad gör jag nu?

Fingerkrok

Så minns jag plötsligt.
Vi brukade ses utanför NK. Då hade du redan flyttat ifrån mig.
Alltid utanför NK. Jag stod där och väntade, alltid jag som väntade på dig.
 Jag minns sen hur vi gick och åt, eller fikade.
 Hur vi gick i Stockholm. Alltid tillsammans, nära. Vi brukade hålla ihop i fingerkrok. Våra lillfingrar brukade hålla i varandra.
Du sa att det var för varmt att hålla i hand. Sa du. För mig blev vårt sätt ännu intimare. Så som jag höll i dig, och du i mig.
 Visade världen att det var vi.
Det här var när du redan flyttat. När du var på väg från mig.
Då, när vi var på väg att förlora det som var vi.
Det som sedan skulle bli du.
Du.
Alltid du.
Inte någonsin mer ett vi...

Vaken

Så sitter jag i natten, vaken.
  Efter att ha lagt mig i god tid blir jag väckt av min dotter som mår dåligt. Jag sitter hos henne en stund tills hon somnat om. Hon mår nog fortfarande inte bra... Hon sover oroligt.
Jag kan inte sova alls.
  Jag minns alla de nätter jag vakat med sjuka barn. Alla gånger jag sovit sittande med ett hostigt barn i famnen. Alla de gånger jag sovit med ett halvt öga öppet då barnen mått illa. Alla dagar jag varit hemma från jobbet när barnen varit sjuka.
 Jag känner mig ensam. 
Ensam i natten. Ensam med mina barn. Han har bott med oss hela tiden. 
Ingenstans i mitt minne finns han med mig och barnen när de varit sjuka. 

Illusion

Kanske är jag på rätt väg nu. Jag har börjat ta små kort kliv på vägen mot den jag vill vara. Det går inte fort men jag har börjat.
  Det känns som om jag håller andan. Min vän kanske kommer tillbaka hit. Vad gör jag då? Hur förhåller man sig till en dröm som kanske går i uppfyllelse? Vad gör jag då? På ett sätt så är det bra att att ha avståndet. Smärtsamt men bra. Hur gör jag om det kommer för nära? Om det finns inom räckhåll? Hur gör jag då?
  Jag är rädd att all min saknad bara är en illusion, blir den verklighet försvinner den. Som dimmorna när solen stiger.

Om

Minnet är något som man inte riktigt kan lita på.. Om jag ska tänka på hur det var då, i min lyckligaste tid. Var jag lycklig då? Eller minns jag tiden från den här vinkeln och tycker att jag borde ha varit lycklig?
  När jag blir äldre inser jag att den här tiden inte heller kommer att vara för alltid. Allt förändras ständigt, det är livet. Det enda riktigt säkra.

Jag längtar efter att få träffa min vän som jag saknat så länge. 13 år har gått sedan vi sågs. 13 år. Inget av det som då var mitt liv är detsamma nu. Jag vet inte hur många år det kommer att dröja innan vi faktiskt ses igen. Men jag vet att då kommer all den tid som förflutit emellan att vara oviktig.

Jag kan minnas att sitta och prata med mina vänner och intensivt känna att det här är livet, det här är viktigt, det här är på riktigt. Jag kan minnas den känslan och det gör på ett sätt väldigt ont.  För det var inte livet, det var inte på riktigt och det var inte viktigt.

 Om jag vetat då det jag vet nu, hur annorlunda skulle mitt liv ha blivit?

Septemberlycka

Så har vi passerat den magiska gränsen och klivit in i den första riktiga höstmånaden. September. Jag har alltid gillat september, både namnet och månaden. Sommarens stress är borta, vardagen har börjat och inget särskilt händer. Det är, egentligen, det bästa. Lugn.
  Det har regnat i två dagar. himlen har varit grå och regnet har fallit utan uppehåll.
  Som en protest mot det tvättade jag fönster, bytte gardiner i köket och möblerade om. Så tog jag mina barn med mig ner på stan. Jag hittade nya dynor till våra stolar. Jag har tänkt det så länge men inte tagit mig för. Så hittade jag fina dynor, köpte dem och gick hem och klädde stolarna. Det blev fint.
  På kvällen kom solen, den lyste in i mitt kök, genom rena rutor och på nygamla stolar. En liten septemberlycka...