Kväll i sommarlandet

Åskan kom rullande in från bergen. Blixtarna korsade varandra och mullret var inte långt borta. Regnet kom. Det kastade sig ner från en mörk himmel och studsade mot marken, naturen höll andan... Så drar åskan bort. Naturen ruskar på sig och träden sträcker sina nytvättade armar mot himmelen.
  I den stämningen går jag en kvällspromenad. Det är fortfarande varmt i luften. Dimman stiger från ängarna och ljuset ligger trollskt över tjärnen. Jag önskar att jag kunde måla, att jag kunde spara den stunden. Ha den kvar och ta fram den när det är jobbigt. Skogen är tyst. Och dimman stiger upp ur marken runt mig. Jag står stilla och lyssnar, träden droppar och en kvist knäcks. Morkullan flyger med snabba vingslag över mitt huvud, jag hör pipet och, för första gången, det knarrande läte som är så typiskt för henne.
  Ödmjukhet och stolthet fyller mig. I dessa vilda skogar finns inte bara morkullan, björn och varg har sin gång här och den stolta kungsörnen svävar i rymden över oss.

Sommar

Så är vi här igen, i sommaren. Det gick så fort och redan är all snö och kyla bortglömd. Jag minns inte längre hur det är att vakna och gå till arbetet i totalt mörker. Jag minns inte hur det är att gå hem på eftermiddagen i mörker. Inget av det minns jag när jag uppslukas av ljuset.
  Jag går promenader med mina barn i sommarlandet. Vi tar av oss skorna och låter fötterna sjunka ner i mjuk mossa. Barnen badar i sjön och vi plockar smultron som vi trär upp på strån av timotej. Ingen tid att passa, inga måsten och skogen och ljuset runt oss och i oss.

 

  Mitt i allt det funderar jag på mina val. Ingen är ansvarig för min lycka mer än jag själv. Men vem är ansvarig för mina barn? För deras lycka? Kan jag välja att bryta upp utan att göra dem illa?
 I vardagen kan jag hålla tankarna ifrån mig, i vardagen har jag mitt arbete. Jag trivs med det och kan fylla mina tankar med saker som hör dit. Men nu, i den ljusaste sommaren, kommer tankarna tillbaka. Alla de beslut som jag fattade i våras, vart tog de vägen?

Natt

Jag har länge vetat att jag gillar nätter. Att sitta i en tyst lägenhet och skriva. Mörkret som ett täcke utanför mitt fönster. Tankarna kan söka sig runt som de vill utan att bli störda. Det gillar jag!
  Ibland har jag sällskap av en bok. Natten tillåter boken att bli till bilder och läsandet blir ett tillstånd. Jag ser personerna och platserna i mitt huvud och jag är där. Det fungerar bara i nattens lugn.
  Om jag sitter tillräckligt länge börjar gryningen smyga sig in. En fågel vaknar och spröda toner letar sig ut över taken. Då är det dags att sova.

Människor

Ibland när jag jobbar fylls jag av tacksamhet. Det är en ynnest att få jobba med människor så som jag gör. Från hela världen kommer de och ger oss förtroendet att ta hand om deras barn.

  På min arbetsplats talas det 28 språk!

   Jag måste hela tiden fundera på hur jag tänker och varför. Varför är saker som är självklara för mig svåra att förstå för andra? Varför har vi de traditioner vi har och varför firar vi dem som vi gör?

  Att ständigt bli tvungen att tänka efter sporrar mig att vilja veta mer. När jag har modet att fråga finner jag att det är så mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Jag ser på mina kollegor och på barnen vi arbetar med och jag ser ingen skillnad. Jag har kommit bakom ytan och lyckats hitta människan. Det är en fantastisk känsla!

  Vi är alla lika, alla vill vi bli respekterade och omtyckta för de vi är.

Tid

Är det så här det ska vara nu? Jag saknar att vara den jag en gång var. Om jag då hade vetat det jag vet idag, skulle jag ha valt andra saker då?
 Tänk om jag vetat att jag skulle sitta långt borta i framtiden och längta efter den jag var då. Då när allt låg framför mig, då när allt gick åt till att längta. Längta efter att livet skulle börja.

 Sen kom några år då jag helt enkelt inte hade tid.

Så ser jag mig plötsligt omkring och det har gått mer än tio år! Nu, nu börjar mina barn bli stora och jag har fått mer tid. Jag antar att det är någon form av medelålderskris... Medelålders... Jag vill vara den jag var, den jag inte visste att jag ville vara.
 Men, vägen går bara framåt, obevekligt framåt, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att kunna vända om. Jag får lära mig att gå min väg. Med lyftat huvud och klar blick. Framtiden ligger fortfarande framför mig.