tisdag 24 december 2013

Jul

Vi har ett datum nu, en bestämd dag då vi inte längre ska bo tillsammans.

Han har till slut förstått att det här är på riktigt. Att jag vill skiljas.

Egentligen är det ingen skillnad. Så många helger som jag varit ensam med barnen och han har varit hemma framför tv:n, sur.

Skillnaden i år är att alla vet. Så ingen frågar efter honom. Ingen tycker att det är konstigt att han inte är med. Jag är befriad från plikten att hitta på ett skäl till att han är hemma.

Ingen frågar, det är som om han inte finns, inte har funnits.

Jag känner mig befriad,

och får dåligt samvete för det

lördag 7 december 2013

Punkt

Så hamnade vi till sist här.

Nu är vi framme vid det sista kapitlet.

Jag trodde, ville tro, att det gick att reparera, att börja på nytt, att familjen hade en chans.

Men jag kände tydligare och tydligare att det inte gick mer. Allt föll tillbaka i gamla spår.

Så jag satte punkt. Nu är skilsmässan påskriven. Det är slut nu.

Och en ny morgon gryr...

onsdag 27 november 2013

I morgon

Hur har jag kunnat hamna här igen??? Jag blir så trött på mig själv. Hur kan jag utsätta mina barn och mig själv för det här. Jag har lovat att försöka, att ge oss ytterligare en chans. Försöka vad? Jag vet att det inte går. Det kan vara bättre, bra, ett tag, sen blir allt vid det gamla. Jag har givit efter så många gånger, så många gånger har jag hoppats. Till vilken nytta? Jag stångar min panna blodig och axlar hela ansvaret. Jag står kvar på samma punkt.

I morgon har de sex månadernas betänketid gått ut. I morgon kan jag begära att skilsmässan vinner laga kraft. Nu har jag sex månader till på mig innan ärendet avskrivs. Varför tvivlar jag?

lördag 12 oktober 2013

Riktning

Det känns som om jag äntligen är på rätt väg. Jag håller i och håller ut, även om det är kämpigt ibland.

 Jag var nära att vända åter in i hopplösheten. Jag var nära att ge upp mig själv.

  Men nu, nu är jag på rätt väg. Jag har ett mål och en riktning. Jag vet vart jag vill ta mina barn och mig själv. Jag vet vart vi ska.

  Mina barns far bor här fortfarande. Det har tagit lång tid för honom att förstå att jag verkligen menade allvar. Det är jobbigt för oss alla.

 Men jag står inte längre med blicken i marken och skulden som en tyngd över mina axlar. Jag har höjt hakan, slängt av mig skulden och blickar framåt.

  Det som är jobbigt är fortfarande jobbigt men jag går inte sönder inombords längre. Jag känner inte längre att själen krackelerar och ångesten griper efter mig när det blir som värst.

 Jag står stadigt och jag orkar.

  Det är en fantastisk känsla!

fredag 27 september 2013

Just så

Fortfarande en känsla av väntan, fortfarande en känsla av att inte riktigt kunna bestämma över det liv som är mitt. Men jag tog barnen med mig och åkte hemifrån. Vi åkte genom ett höstregn med flammande träd. Genom böljande landskap med tomma fält. Mot bergen.
  Så är vi här igen. Jag känner hur lugnet fyller mig och jag går min kvällspromenad. Känner regnet mot ansiktet och kvällsvinden som drar genom skogen. Över mig flyger ett par små fåglar och piper ödsligt. Jag känner plötsligt allt. Förnimmer höstens väsen och känner en stilla lycka vakna.
  Nu har jag suttit i ett varmt bad med musik i hjärtat och runt mig. Och då känner jag, just så känns det att må bra! Så länge har det varit fel, nu kan det bara bli bättre.

lördag 7 september 2013

Vila

Så fick jag en känsla av att det är på väg att ändras. Allt.

Jag håller på att förändra mitt familjeliv, även om det går trögt, men min känsla sa mig att även mitt jobb kommer att ändras. För några månader sedan hade jag fått panik av den tanken. Men nu..Jag vet inte.

Det är jobbigt, har varit jobbigt och kommer att bli värre innan det blir bättre. Det vet jag.

 Jag är hemma, vilar, tänker. Börjar få distans till jobbet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt... Det känns inte viktigt. Som om det bara är en parantes. Det viktiga är livet, barnen. Det är det som finns kvar när allt annat har ändrats.

tisdag 13 augusti 2013

Process

Jag har funderat några nätter på vad människor gör mot varandra. I kärlekens namn eller i religionens. Hur ofta människor sårar varandra, medvetet eller omedvetet, eftersom man vet var det gör mest ont.
  Jag tror att många människor skulle bli lyckligare om de försökte att låta andra göra som de själva vill. Om man kunde släppa prestigen och inse att det sätt som är rätt för mig inte nödvändigtvis är rätt för någon annan.

  Jag tror att man skulle bli lyckligare om inte allting laddades med värderingar om rätt och fel, svart och vitt.

Jag har insett nu att det inte finns någon väg tillbaka.

Vi kommer att göra varandra mer illa.

Det var jag som startade allt, jag som drog i gång processen.

Mitt i raset går det inte att bromsa. Det gäller att hålla sig upprätt och inte gå under.

 Jag hoppas att vi till sist kan vara vänner

onsdag 31 juli 2013

Vi tre mot världen

Så orkar jag igen. Att vara mamma. Jag hittar mitt tålamod och låter barnen komma nära. Jag orkar lyssna på dem och det de vill säga. Orkar medla i konflikter. Orkar komma med lösningar och avblåsa strider.
 Plötsligt är vi på samma sida. Vi tre mot världen.

Jag är så glad över det, det känns så bra att orka, att känna att jag faktiskt vill att de ska komma och sitta bredvid mig. Det kryper inte längre av rastlöshet när de kräver min uppmärksamhet.

Inte förrän nu, då jag håller på att bli bättre, inser jag hur sjuk jag varit. Hur dåligt jag faktiskt har mått.
  Nu går det bättre. Det kommer att ta tid, men nu tror jag att det går. Jag kan tänka framåt utan att få panikångest.

Jag ska upp igen! Jag ska resa mig! Och jag ska ta mina barn med mig!

fredag 19 juli 2013

Limbo

Så befinner vi oss i Limbo... Mitt beslut står fast, men jag tror inte att mina barns far förstår det än.

Fortfarande inte. Det är över två månader sedan som jag sa att jag ville skiljas. Två månader sedan som jag skickade in äktenskapsskillnaden. Trots det har inget hänt.
  Jag mår sämre och sämre. Barnen undrar vad som händer. Och han, mina barns far, mår inte heller bra.

För mig finns ingen väg tillbaka. För mig är beslutet oåterkalleligt. För mig har vi nått slutet. Det är här sagan tar slut. En annan saga kanske tar sin början, mitt liv går in i ett nytt skede. Men vår saga har nått sitt slut.

Det har hänt för mycket, jag har mått för dåligt. Det är slut nu.

Trots det verkar det inte som om han, mina barns far, förstår det. Han tror fortfarande att allt ska återgå till det vanliga. Till det som förgör oss alla.

Det är som om allt står i pausläge. Om jag kunde skulle jag flytta, men då inte äktenskapsskillnaden gått igenom får jag inget lån och kan därför inte.

Så.

Vi befinner oss i Limbo. I det outtalade och i väntan.

I Limbo.



 

onsdag 10 juli 2013

"Hemma"

Vi har lämnat sommarlandet... Fast vi är mitt i sommaren. Vi har åkt hem för att mina barns far ville att vi skulle komma hem. Han lovade barnen en riktig semester. Vi åkte hem... och han har svikit igen. Det blir ingen semester i år heller.
  För mig blir det bara ytterligare ett skäl att faktiskt se till att genomföra den här skilsmässan!
  Jag vill inte längre bo under samma tak som den man som ständigt sviker mina barn...och mig.

söndag 7 juli 2013

Igenkänning

Så var jag där och mötte honom. Han som varit i mina tankar under så lång tid.
  Det var en underlig känsla. Han fanns där, framför mig. Det var han. Ändå inte. Jag har inte längre någon självklar plats i hans liv och han har ingen plats i mitt. Trots det. En igenkänning. Något som kändes så naturligt. Vi gick mycket. Pratade. Vi höll inte i varandra men gick nära. Så nära att vi i bland snuddade vid varandra. Det kändes inte fel eller obekvämt. Bara vanligt, så som det ska vara... Så som det var.
  Vi träffades i flera timmar, ändå var tiden för kort. Jag måste hem. Han bad mig att stanna. Vi sa båda att vi ses snart igen.
  Det var inte så som jag trodde att det skulle bli. Jag vet inte om det var bättre eller sämre än jag önskat. Det var bara på ett annat sätt.
 
Om jag, när jag, tagit mig igenom allt det som ligger framför mig hoppas jag att vi kan ses på riktigt. Utan att det är hemligt.

fredag 28 juni 2013

Sanndröm

Snart är min dröm sanning. Snart ska vi ses! Efter 16 år.

Vi har kommit överens om vår vanliga mötesplats. Vår vanliga, då för ett liv sedan, då när framtiden inte hade börjat än.

  Jag vet inte hur jag ska känna. Mitt hjärta är fullt av förväntan men också av oro. Det är flera dagar kvar och allt kan hända.

 Men hoppas vill jag, längta gör jag och kanske blir det faktiskt nu vi får ses igen.

Han är i Sverige. Han är här och vi ska ses.

All tid som passerat koncentrerat till ett ögonblick.

Hur blir det? Vad ska han tycka om mig, och jag om honom?

Vad finns kvar efter 16 år?

lördag 22 juni 2013

Känslor

Till slut börjar jag leva efter mitt beslut.

 Alla mina känslor är slut.
 Jag har redan sörjt klart.

 Barnens far har inte det. För honom har det just börjat. Han försöker förmå mig att ändra mitt beslut. Att välja honom igen. Att stanna.

Jag är på väg bort. Jag är färdig nu.
 Mitt äktenskap är över.

 Slut.

  Ändå gör det  ont att se att han blir ledsen, besviken och sårad. En del av mig vill trösta. Säga att allt blir bra igen. Att det bara var ett misstag.

 Men jag vet. Det här är det första riktigt sanna jag har gjort på flera år. Det första som jag faktiskt kan stå för. Som jag helhjärtat tror på.

  Så jag måste bort.

Han vill köpa ett hus. Jag säger, gör det! Men jag följer inte med. Han säger, vi får se.
Jag säger, jag följer inte med!

 Och jag ser sorgen i hans ögon.
 

lördag 15 juni 2013

Vad? Varför?

Vad håller jag på med? Jag har fattat mitt beslut och ärendet ligger hos tingsrätten... Trots det spelar jag någon slags charad.
  Mina barn mår inte bra, jag mår inte bra, mina barns far mår inte bra, vad han än säger... Trots det spelar jag med. Låtsas att allt är bra...
  Säger till barnen att jag inte vet, fast jag vet. Jag vill skilja mig, jag vill ha ett eget liv, jag vill kunna fatta egna beslut och kunna skydda mina barn från hans lynniga humör.

Jag går i samtalsstöd. Det är jobbigt... Det jag berättar låter så hemskt när jag får tillbaka det. Varför har jag inte gått tidigare? Varför går jag inte nu? Varför???

Vad håller mig kvar?


onsdag 5 juni 2013

Ansvar

Jag måste tro att det blir bra.

På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.

Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.

Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?

Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...

Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.

Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...

Vad nu det är?

lördag 1 juni 2013

På riktigt

En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.

 Jag vet bara det. Jag vill inte.

  Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!

Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...

Den finns.

Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.

 Jag skickade in den, den finns.

 På riktigt.

fredag 24 maj 2013

Panik

Och vem blir jag nu? Min man har säkert förlorat fem kilo dessa dagar. Han gråter och gråter, Jag vill trösta.
Det är mitt fel, mitt fel, alltid mitt fel.
Jag vill inte tillbaka! Jag vill inte! Inte igen!
Samtidigt ser jag ingen väg ut, ingen väg vidare.

Jag såg ett rådjur idag. Här, mitt i stan. Det stod mitt på trottoaren och letade efter en flyktväg. Alla vägar var stängda. Människor, staket och bilar. Det stod helt paralyserat.

Så känns det, ingen väg att gömma mig, ingen väg ut, alla dörrar slås igen. Jag står på trottoaren i vild panik! Vart ska jag ta vägen?

Går det att komma härifrån?

torsdag 16 maj 2013

Alea iacta est

Så har jag till slut fattat ett beslut.
Jag har betalt och skickat in ansökan om äktenskapsskillnad till tingsrätten.
Jag har meddelat min man att jag vill skiljas. Min man har meddelat barnen att mamma vill skiljas och tre fjärdedelar av familjen gråter. Jag är dagens bov. Den som kan ställa allt till rätta men väljer att inte göra det.
Ställa allt till rätta... Det finns inget rätta i vårt äktenskap. Det finns ett onormalt normalläge som ingen mår bra av. Men hur ska barnen förstå det när det är allt de känner till?
  Mina barns far säger att han älskar mig. Att han vill leva med mig, att han måste få en chans till.
Jag bygger murar runt mitt hjärta och håller fast. Jag vill skiljas. Alla chanser är förbrukade. Jag älskar inte honom längre.
  Mitt i all gråt har min son blivit lugn, eller lugnare. Han ringer och kollar om jag håller fast i mitt beslut och när jag säger att vi ska skiljas säger han att han älskar mig och sen lägger han på.

Jag är helt övertygad om att det är det bästa. Ett beslut utan återvändo.

Just nu, ett inferno, på sikt något annorlunda och nytt.

torsdag 9 maj 2013

Till sist

Kanske är det så att jag till sist har insett att det faktiskt inte går mer.

Jag har tänkt det så många gånger förr men nu är det annorlunda.

Jag var på samtal. Fick frågor, ställdes inför fakta.

Mitt äktenskap är ett äktenskap fyllt av misshandel. Inte fysisk, men psykisk. Psykisk misshandel kan vara lika skadligt för själen som fysisk. Misshandeln kringgärdas av begränsningar. Vem har jag pratat med? Vem har jag träffat? Jag har fått fråga om lov för att göra saker. Alltid med risken att sedan inte finnas, inte synas och inte pratas med på obestämd tid.

Jag har aldrig varit tillräckligt bra, inte tillräckligt smal, inte lagat tillräckligt god mat, inte städat tillräckligt noga, inte uppfostrat barnen tillräckligt väl.

Allt det som är jag har inte varit tillräckligt bra.

Jag satt i samtalet och hörde mig själv säga "det är mitt fel".

Kanske är det faktiskt inte mitt fel!

Det är inte mitt fel!

Och det räcker nu...


måndag 6 maj 2013

Varför

Jag undrar varför jag aldrig lär mig.

Varför jag gång på gång tror att det kan bli bättre.

Varför vi håller i så krampaktigt i något som förgör både våra barn och oss själva.

Vi får hjälp nu. Men just nu har hjälpen gjort det värre.

Hur ska vi komma vidare, tillsammans eller var för sig, när han inte kan se sin del i det hela?

Kanske skulle det vara bättre, kanske till och med lättare, för barnen om vi delade på oss. Att mammas regler gällde hos mamma och pappas regler hos pappa.

Jag har alltid vägrat det! Att det skulle vara bättre för barnen att vi skildes.

Bättre för mig, absolut. Men för barnen...

Jag blir så ledsen på mig själv att jag låtit det gå så långt, att jag inte tog beslutet och verkställde det för flera, flera år sedan.

Kanske hade vi alla mått bättre då...

tisdag 23 april 2013

Rastlös

Min längtan har övergått i rastlöshet...

Jag vill att det ska hända något!

Så blir jag irriterad när det gör det.

Jag vandrar runt från rum till rum. Längtar efter kvällen då jag får sova. Så somnar jag inte.
  Dagarna fungerar rätt bra. Mitt arbete är varierat och just nu har jag flyt.

 Men till slut måste jag åka hem...

Så fort jag kliver över tröskeln så är rastlösheten där.

  Kanske är det våren. Kanske finns en vandrare i mitt hjärta. Någon som ständigt längtar bort.

Kan inte låta bli att tänka på att om jag drivit igenom min vilja så hade jag varit fri nu.

fredag 12 april 2013

Skimmer

Bergen var djupare blå idag. Det låg ett skimmer över dem trots att dagen var grå.
  Blå, melankolins färg. Kanske kommer våren nu. Det har fallit ett stilla regn och jag såg tofsvipor och sångsvanar. De blå bergen i fonden och min själ fylls av det blå och längtar. Obestämt vart...

Var på ett av dessa tröstlösa möten i veckan.

 Ett av dem där min son skulle diskuteras.

Jag gick dit med tungt hjärta och utan hopp.
 Så vänder allt! Min sons lärare berättar om det sonen är duktig på. Hans styrkor, även de problem som finns men med positiva förtecken. Hon pratar om en skola som kanske skulle passa honom om ett par år.

 Jag går hem med huvudet högt och med hopp i mitt hjärta. På kvällen pratar jag med min son. Min lilla, stora pojke utan hopp. Plötsligt finns det ljus i hans honungsfärgade ögon. Plötsligt finns djup i blicken och jag ser hoppet tändas. En tanke att det blir bättre!

Som skimmer över bergen en mulen dag.

torsdag 28 mars 2013

Igelkott

Vi försöker och försöker. Mig spelar det ingen roll längre. Visst, jag kan fortsätta så här. Förmodligen alltid. Det blir väl så, jag har ingen kraft att göra något. Men min själ är inte med. Runt mitt hjärta har jag byggt en mur.
  Han tror nog att det är bra. Han ser inte att jag spelar med, han ser inte mig.

Men min son, min lilla pojke, han ser, han vet att det bara är ett spel. Hos honom kommer all ilska och all frustration fram. Han har alla taggar utåt fast han egentligen är mjuk. Jag kallar honom för min lilla igelkott, taggar utåt men mjuk på magen.

Men det gör så ont att inte nå honom, att inte få kontakt, ingen väg in när han blir arg.

Min lilla pojke slåss mot världen

lördag 2 mars 2013

Möte

Funderar ofta på det som passerat i mitt liv. De val jag gjort och det jag vunnit och förlorat genom dem. Jag kan se ett par ställen där jag skulle ha gjort annorlunda. Ett par ställen som gjort att mina barn skulle ha varit andra barn. Jag önskar inte att byta ut mina barn, jag önskar dem bara en annan far. Någon som hade funnits där. Någon som kunnat hjälpa när min ork och mitt tålamod tog slut.

 Det är val som jag kunde gjort.

Andra val har jag inte gjort. Där har människor runt mig gjort valen åt mig.

I går gick jag och min dotter hem från stan. Det var fredagseftermiddag. Inte riktigt mörkt, fullt med folk överallt. I trängseln på trottoaren, där alla vill gå på den isfria biten, får jag syn på ett bekant ansikte. En kort sekund och sen har vi passerat varandra. Vem? Jag tänker och plötsligt vet jag, Åsa. En period i mitt liv sågs vi flera gånger i veckan. Vi fikade, pratade, festade. Vi gav varandra tips, gick på bio. Köpte pizza och tittade på film på söndagseftermiddagarna.

Så gifte jag mig. Vi fortsatte att ha kontakt. Inte lika intensivt, men ändå.
 Så blev jag gravid med min dotter. Och Åsa försvann. Det är tolv år sedan. Jag har inte sett henne, inte talat med henne, om jag ska vara ärlig, inte tänkt på henne på många år. Så passerar vi varandra. Hon såg inte mig, jag såg för sent vem hon var.

 Så undrar jag, om jag hade känt igen henne på en gång, hade jag sagt hej då?

tisdag 22 januari 2013

Kanske

Jag blir nog kvar i mitt liv. Vi har bestämt oss för att försöka igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen... En del skulle nog tycka att jag är bekväm, att jag helt enkelt inte orkar bryta mig loss...eller att jag är rädd för att vara ensam.
   Att jag är bekväm kan jag gå med på, inte att jag är rädd för att vara ensam.
 När jag var yngre var jag rädd för ensamheten.

 Nu kan jag ibland tycka att det skulle vara det bästa. Mina syskonbarns mystiska moster...

 Men det är någon annans liv, inte mitt. Jag måste leva mitt liv och i det livet finns mina barn och jag vill att de ska ha det bästa.
  Därför stannar jag, för barnens skull, för att försöka en gång till.

 Kanske är det den här gången som det blir bra.