Tacksamhet...

Det är noroz idag. Jag har haft min blogg i lite mer än ett år. Jag tycker om att skriva, det är som en sorts säkerhetsventil. Känns det jobbigt kan jag få lindring av att skriva.

 Som sagt... noroz. Det ska vara en glad dag, det är som jul och nyårsafton på en gång. Men jag känner mig inte så glad.

 Familjen fick en iPad.

 Det är roligt och en del av mig blev jätteglad men en del vill verkligen inte ha en iPad... Jag vill inte vara tacksam för presenten och det förväntas jag vara. Jag kommer att få höra, varje gång jag använder den, hur mycket den kostade och hur snäll min man är som har givit den till mig. Jag vet vad den kostar... jag tycker att det var snällt men... jag vill inte behöva vara tacksam hela tiden, det tar liksom bort glädjen...

Barnen blev glada och för deras skull kan jag känna tacksamhet men för min egen del känns det mest jobbigt...

Cykellyse

Jag sitter här, på ett hotellrum i Stockholm. Långt från barnen, familjen, vardagen. Jag är här en kort stund i tiden. Några timmar långt borta från allt.
  I går var jag på ett seminarium. Det var bra, en kort stund lyfte tanken och själen fick vingar. Jag tycker om det, tankar som delas och människor som samtalar.
  När jag cyklade hem hade skymningen fallit. Trots att dagarna är längre nu så fanns bara en ljus strimma kvar vid horisonten. Cykeln behövde lyse. Jag tänkte först att jag glömt det och skulle få gå hem, så slog det mig att cykeln just var uthämtad från service och jag slog på dynamon. Det fungerade! Både fram och baklyset lyste snällt och jag klev upp och började min hemfärd. Nästan genast förflyttades jag till min barndom och fick en förnimmelse av att hålla om min mamma. Jag hörde dynamons vinande och förflyttades till en annan tid. "Håll i dig och ut med fötterna" Jag minns känslan av absolut trygghet när jag satt på pakethållaren bakom mamma.
Ett minne som jag inte ens visste att jag hade, en känsla som jag trodde var förlorad, det fanns där och omslöt mig med värme...

Lördagskväll

Vi gick hem från vår första konsert, min dotter och jag, det var lördagskväll och mycket folk på stan. Vi gick och pratade och min dotter följde alla människor vi mötte med blicken. Allt var nytt för henne. Hon har ingen längtan ut än... Vi gick förbi resturanger där folk satt och åt och pratade.

 Plötsligt kände jag den känslan i kroppen. Känslan av att sitta med vänner och äta på en resturang en lördagskväll. Uppklädd och full av förväntan.En känsla av spänning i kroppen. Inget var omöjligt.

 Så såg jag mig själv från andra hållet, gående utanför med min dotter vid handen.

Det känns som om det inte har passerat någon tid sedan jag satt innanför. Ingen tid mellan då och nu, ingen tid mellan nu och min framtid. Men det är okej, framtiden är min dotters, dåtiden är min och nuet har vi tillsammans.

Men en viss saknad känner jag, ett vemod och vetskapen om att vissa saker är förlorade för alltid...

Dröm

Vi kom ifrån och åkte till sommarlandet, fyra hela dagar fick vi. Jag hade tänkt att jag skulle skriva då. Jag gick mina vanliga stigar och lyssnade på naturen som levde runt mig. Men min själ var tyst. Jag sov på natten. Djupt och drömlöst som man gör där man känner sig trygg, men min själ var tyst.
  Stenen som vi har som offersten har naturen ändrat. Vinterstormen slet av en torrgran dess topp och slängde den mot vår sten. Jag la mina bara händer mot snön och mossan. Då djupt i min själ fanns en klang...

  Så kom vi hem igen. En stor trötthet föll över mig och jag längtade ut, bort, iväg.

Det var en kort dröm, dessa dagar som vi fick. Nu är vardagen i kapp. Det är här som man borde känna sig verklig, det är här som livet borde finnas.

Igen

Så har året vänt igen, ljuset växer för varje dag. Talgoxarna piper varje morgon, 15 minusgrader till trots. Jag minns förra våren. Jag fattade en mängd beslut då. Vissa håller jag kvar och vissa har jag släppt.
  Det stora, tunga beslutet jag tog genomförde jag aldrig. Jag försökte igen och igen och igen som så många gånger förr. Och det blev bättre ett tag. Han försökte verkligen. Kanske är det mitt fel att det har gått åt skogen. Jag hade redan fattat mitt beslut. Jag var redan på väg bort. Jag hade redan lämnat. Så har vi nu försökt att lappa ihop det.
  Jag har blivit starkare året som gått. Jag har blivit självständig och stark. Känner mig trygg i mig. Jag vill inte mer, inte mer dåligt samvete, inte mer suckar och elakt muttrande, alltid tillräckligt högt för att jag ska höra men inte så högt att jag kan bemöta det.
  Kanske har det här året varit bra ändå. Jag har lärt mig att det inte finns något kvar att försöka med. Vi lever helt skilda liv. Vi sover i samma lägenhet. Det är det enda...

Samtal

Så är vi tillbaka på noll igen. Det känns så meningslöst, lite som konstgjord andning. Vårt äktenskap ligger i respirator och prognosen är dålig...
   Jag har varit bortrest. Suttit på konferens och insupit kunskap och teorier. Vissa föreläsningar var bra och skapade en lust att lära mer, men behållningen av allt var att umgås med kloka människor och att föra samtal om högt och lågt. Jag älskar att samtala. När jag åker i väg har jag möjlighet att samtala utan att titta på klockan. Jag har möjlighet att sitta kvar utan att känna att jag måste stå till svars för att jag kommer hem sent.
  Jag tror att det är det jag saknar mest i mitt äktenskap, samtalet. Vi har aldrig samtalat, pratat har vi gjort, grälat har vi gjort och argumenterat. Men samtalat - nej, aldrig. I ett samtal är man intresserad av vad den andre har att säga. Man håller i bland tillbaka för att vara öppen och lyssna. Orden lyfter och tanken frigörs. Det är att samtala, det är det jag saknar, det är det jag längtar efter.
  Jag tror inte att vi någonsin varit där...

Varm choklad

Jag tror att varm choklad är något av de få saker som jag faktiskt tyckt om i hela mitt liv. Det är på något sätt essensen av min barndom. Varm, mjukt och doftar gott.
  Jag tänker alltid på varm choklad som tröstmat. Men jag tror att det inte var förr än jag flyttade hemifrån som det blev det. När min barndom redan var slut och det inte fanns någon absolut trygghet att återvända till. Då blev doften och smaken av barndomen min tröst.
  Nu sitter jag här och är mitt i livet. Jag har nog äntligen blivit vuxen. Jag tjänar så mycket pengar att jag skulle klara mig på egen hand, barnen börjar bli större, mitt jobb känns roligt. Det är helt enkelt rätt ok. Ändå känner jag längtan och vemod. I de stunderna vill jag ha något som tröstar, lindrar och värmer. Så sitter jag med händerna runt en kopp och plösligt är lugnet där, känslan av trygghet och värme.