Varm choklad

Jag tror att varm choklad är något av de få saker som jag faktiskt tyckt om i hela mitt liv. Det är på något sätt essensen av min barndom. Varm, mjukt och doftar gott.
  Jag tänker alltid på varm choklad som tröstmat. Men jag tror att det inte var förr än jag flyttade hemifrån som det blev det. När min barndom redan var slut och det inte fanns någon absolut trygghet att återvända till. Då blev doften och smaken av barndomen min tröst.
  Nu sitter jag här och är mitt i livet. Jag har nog äntligen blivit vuxen. Jag tjänar så mycket pengar att jag skulle klara mig på egen hand, barnen börjar bli större, mitt jobb känns roligt. Det är helt enkelt rätt ok. Ändå känner jag längtan och vemod. I de stunderna vill jag ha något som tröstar, lindrar och värmer. Så sitter jag med händerna runt en kopp och plösligt är lugnet där, känslan av trygghet och värme.

Glad

Om du önskar något ärligt så kommer det till dig. Förr eller senare. Det sägs så. Ibland tror jag att det kanske stämmer. Mina barn önskade jag länge, till sist fick jag dem. Nu har jag fått ett arbete som jag önskat mig så länge! Under alla år har jag trott att jag måste studera mer, skaffa mig fler högskolepoäng eller gå en viktig kurs. Så var det enda som behövdes en ärlig önskan och en chef som tror på mig.
  Det blev klart här om dagen, jag har, nästan, börjat tro att det är sant.
Jag är chef! Jag?! som nyss var ett litet barn, jag som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag, jag är chef.
  Det känns ansvarsfullt, men spännande och roligt.
Här hemma har det dock inneburit att mina barns far återgått till att inte prata med mig. Jag kan inte riktigt förstå jag gjort nu...fått chefstjänst, arbetar långa dagar, kör bil till arbetet? Hm..något av detta har gjort honom sur. Men jag bryr mig mindre och mindre. Och jag är glad! 20 år har givit utdelning, jag är chef!

Gott nytt år

Början på ett nytt år.
Utanför mitt fönster faller snön, obönhörligt, mot marken och det är långt till sommaren. De veckor som följer nu sägs vara de tyngsta på året. Oxveckorna. Men det känns ändå hoppfullt. Dagen har blivit nästan en halvtimme längre sedan midvintersolståndet. Snart går solen upp även i Kiruna!

Ljus

Mörkret är svart nu när stormen tog med sig ljuset. Tiden är en skål som himlen välver sig över. På himlen ligger vintergatan som ett band av silver. Stjärnorna är så många att stjärnbilderna blir otydliga. Jag förlorar mina fixpunkter och känner en stark längtan efter ljuset.
 Ljuset som strömmar upp ur själva marken. Ljuset som fyller rymden och jagar bort all osäkerhet.

 Jag längtar inte efter värmen, den behöver jag inte.

 Bara ljuset som växer och växer och till slut tar hela rymden i besittning. Att vara i ljuset, i den tidlöshet som ljuset ger en illusion av. En illusion... Så korta veckor. I ett ögonblick är ljuset över oss och får oss att glömma allt mörker. Får oss att tro att världen ser ut så här.

  När jag går i vinterskogen hör jag trädens själar viska till mig. Djupt inne i träden sitter de och väntar på att åter få slå ut. Sträcka sina gröna kronor mot rymden och dricka ljus.

  Men ännu är vi i mörkret. Silverbandet sträcker sig över himlen och trädens själar viskar bara. Många veckor återstår innan de brusar, men vi är på väg. Ljuset har åter segrat över mörkret. Några få minuter varje dag, ljuset växer sakta och samlar kraft för fylla hela rymden.

Stillhet

Äntligen här igen! I mitt och barnens sommarland. Men nu är det ett vinterland. Ett vinterland, men ändå vårt paradis.
  På årets kortaste dag går min dotter och jag en promenad över markerna. Skogen står mörk och snötyngd, allt är stilla. Vi går vår vanliga väg, viker av från vägen och går in mot skogen. Vi lämnar några nötter som blot vid en sten, denna, årets kortaste dag, gäller det att hålla sig väl med makterna... Vi går vidare och når fram till ån. Skymningen faller fort och i takt med att mörkret faller ökar stillheten. Som om skogen vänder sig inåt, mot sig själv. Vi ser ut över vattnet och bergen. Vi hör vattnet porla, som tiden själv, och just då är det det enda verkliga. Bergen, vattnet och tystnaden.
  Några dagar till julafton, resan hit har tagit bort min stress och kvar i min själ finns bara vattnets porlande och skogens stillhet.

Fyrverkerier

För 11 år sedan stod jag med spirande hopp och tittade på fyrverkerierna. Det blev som jag hoppades och min bebis föddes i augusti året efter. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Jag har omvärderat mycket i mitt liv, lärt mig att saker inte alltid är som man tror. Jag har velat gå min väg, söka nya vägar i livet och komma vidare.
  Så står jag igen och ser på fyrverkerierna, bredvid mig står min bebis och hennes lillebror. Ingen av dem är liten längre.
  Jag ser på fyrverkerierna med mina barn och känner lyckan, känner att det mitt i allt det jobbiga kan finnas små skärvor av ren lycka.

En perfekt dag

Om jag vaknar efter en hel natts sömn, utvilad och pigg. Går upp, gör mig i ordning, dricker kaffe och väcker mina barn. Hjäper dem med frukost och morgonbestyr. Sen slår vi följe till skolan. Vi går tillsammans och pratar om drömmar, sommardrömmar om sjöar att bada i och platser att besöka. Jag kramar dem och går vidare. Jag går mot stan. Väl framme hittar jag ett kaffé där jag köper mig en kopp kaffe och ett wienerbröd. Jag sitter och läser lite papper från jobbet och tittar på de människor som sitter omkring mig. Jag kan fundera på deras liv och vad som fört dem hit. Jag sitter en stund till. Jag låtsas läsa men jag kan låta tankarna vandra. När jag är nöjd kan jag resa mig och gå. Jag kan låta mig flanera runt och titta i skyltfönster. En bokhandel lockar in mig. En riktig bokhandel, en sådan som jag drömmer om. Bokhyllor, böcker, böcker och böcker. Det kan dofta böcker och kanske lite kaffe. Jag kan köpa det jag vill, få en kasse med ren lycka. Så kan jag gå hem, vandra sakta med min kasse och ett leende på mina läppar.

 Det skulle vara en perfekt förmiddag.

 Enda sättet att göra den bättre vore om du var med.