måndag 17 februari 2014

Framtid

Så har jag haft en ganska bra dag. Vi har åkt till sommarlandet och fått sol efter en lång tid i mörker och grådask.
  Jag har hittat saker som var glömda. Saker som jag inte minns att jag saknat. Saker som förut inte varit fina nog, eller bara fel.
  Varje sak jag plockat fram har slagit ann en ton i min själ och på eftermiddagen, när jag gick en promenad, hörde jag en svag melodi i mitt hjärta.
  Det är så det känns att må bra, så det känns när det finns möjligheter, så det känns när det finns en framtid.

                           

lördag 1 februari 2014

Träsk

I så många dagar har jag vandrat runt i ett träsk. runt runt. Utan fast mark under fötterna, utan någon lösning i sikte.

Så - plötsligt känner jag en fast tuva under mig. Fast mark

Långsamt, långsamt kan jag ta mig framåt. Marken under mig börjar bära. Jag sjunker inte längre så djupt.

Kanske är det nu det vänder, nu det blir bättre.

fredag 17 januari 2014

Varje sekund

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag mår, så går tiden. Varje sekund räknas och snart flyttar mina barns far.

 Han är inte längre min man.

Det känns underligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig hit. Trodde aldrig att jag kunde.

Utan hjälp hade jag aldrig orkat. Alla de människor som funnits omkring mig, som hjälpt mig att sortera mina tankar och hjälpt mig att se klart. Utan dem hade jag aldrig tagit mig hit.

I bland blir jag rädd, om jag inte fått hjälp, var hade jag varit då? Var hade mina barn varit?

Jag var så långt nere på botten, så djupt under ytan att jag inte längre såg solen, jag trodde inte längre att den fanns.


onsdag 15 januari 2014

16 dagar

Det är jobbigt nu.

Den tyngsta veckan på länge... Jag är den elaka, den som bär skulden.

Luften är så full av spänningen att det nästan känns som ett motstånd i kroppen.

16 dagar.

 I 10 år har jag tänkt på skilsmässa. Snart flyttar mina barns far.

 Om 16 dagar.

Det känns som en evighet.

Min ångest har återvänt.
 Och min huvudvärk, mitt dåliga humör och min irritation.
Jag känner mig som en bågsträng spänd till det yttersta.

Vi pratar inte längre vi utbyter nödvändig information och hälsar om vi ses i hallen.

Han suckar, pratar med sig själv så högt att jag ska höra.

" hur ska hon klara sig, hon är sjukskriven, har dåligt med pengar, hur ska hon betala räkningar?
Hur har hon tänkt klara av barnen, de lyssnar bara på mig" o.s.v i all oändlighet.

Till slut börjar jag tvivla, kanske har han rätt!

Men jag vet att det inte är så, jag måste göra det här. Ingen väg tillbaka. Jag vill bara se framåt.

16 dagar, vad är det mot resten av livet?



lördag 11 januari 2014

Nu

Så kom det ett brev från tingsrätten.

Vi är inte längre gifta, jag är inte längre någons fru. Jag är jag igen.

Det känns konstigt, jag är glad, lättad, befriad.

Ändå.

Det är ett misslyckande, ett oundvikligt sådant, men ett misslyckande.

Men det är slut nu. Vår historia tar slut här. Det hjälper inte att se tillbaka. Framåt måste vi. Alltid framåt, med rak rygg och huvudet högt.

torsdag 2 januari 2014

Allt nytt

Så mycket jag lärt mig. Så långt jag ändå kommit. Jag har varit nere på botten. Hårt slog jag i och kanterna var hala. Men nu är jag på väg upp. Upp i ljuset igen.

Det har blivit ett nytt år. Min skilsmässa dröjer bara några dagar och datum för flytt är bestämd.

Jag vet att det blir bra nu. Det kommer att bli bra. Jag behöver det. Barnen behöver det. Barnens far behöver det, även om han inte kan se det nu.

Hela mitt liv har jag fått omvärdera. Alla beslut som jag trodde var rätt, alla val som jag gjorde.

Fortfarande behöver jag bekräftelse på att jag fattat rätt beslut, till slut.

 Min väg är framåt nu.

 Visst kan jag se att jag borde ha gått för så länge sedan. Att jag borde ha lämnat innan mina barn och jag mådde så dåligt att vi inte längre fungerade i vardagen.

Så tänker jag, jag måste hit, jag måste störta mot botten för att förstå att det inte längre fanns något val.

Nu blir det ett nytt år, nya möjligheter, ett nytt hem.

Vi är äntligen på rätt väg och ljuset återvänder.

Varje dag är lite ljusare än den föregående.

tisdag 24 december 2013

Jul

Vi har ett datum nu, en bestämd dag då vi inte längre ska bo tillsammans.

Han har till slut förstått att det här är på riktigt. Att jag vill skiljas.

Egentligen är det ingen skillnad. Så många helger som jag varit ensam med barnen och han har varit hemma framför tv:n, sur.

Skillnaden i år är att alla vet. Så ingen frågar efter honom. Ingen tycker att det är konstigt att han inte är med. Jag är befriad från plikten att hitta på ett skäl till att han är hemma.

Ingen frågar, det är som om han inte finns, inte har funnits.

Jag känner mig befriad,

och får dåligt samvete för det