Jag önskar så att det fanns en mejladress som jag kunde använda. Någonstans att skriva och skicka alla dessa tankar som far runt i mitt huvud utan mottagare.
Jag är så förtvivlans ensam, så utan stöd och utan hjälp i det som är livet. Det känns som om du lämnade mig här, alldeles ensam och utan hopp, för du kommer inte tillbaka.
Först nu, efter tre månader, börjar jag förstå vad det innebär. När allt det som jag vill berätta för dig, dela med dig, eller höra din åsikt om inte finner några vägar fram. Allt trycks ner, undan och åt sidan och nu, nu börjar det bli överfullt.
Det känns som om jag bara vill gråta, sätta mig i ett hörn och aldrig kliva upp mer. Det känns som om ingenting längre spelar någon roll, som om ingenting längre är viktigt.
Anade inte att livet utan dig skulle vara så totalt utan färg.
