1996

I dag har jag gått omkring i doften av sommaren 1996.

 Det är intressant hur starkt dofter sitter fast i en människa. Jag har idag gått omkring i ett hett Aten. Gråtit, eftersom mitt livs kärlek bestämt sig för att lämna mig. Jag har dansat och varit lycklig. 

  Alla dessa minnen, bara för att jag köpt en ny parfym...eller en gammal egentligen. En parfym jag inte har använt sedan 1996.

1996 

Jag var 26 år då

.Nu tycker jag att jag var ung, då tyckte jag att jag var gammal. Jag tyckte att livet var slut. Mannen som gjorde mig lycklig hade bestämt sig för att lämna mig. Jag hade blivit lämnad och kände panik över att jag skulle fylla 30 om fyra år.

 

Jag önskar nu att jag inte haft så bråttom. Jag önskar att jag vetat då vad jag vet nu.

 Att jag givit mig själv tid att vänta. 

Ensam

Det går inte ensam! så säger han, min man, han som är mina barns far. Det går inte ensam. Det går ju inte tillsammans vill jag svara men jag säger ingenting. Tyst går jag bredvid och tänker i stället. Ser han det inte, ser han inte att jag redan har gått min väg, att jag redan är ensam, att han redan är ensam? Vi går tillsammans, men vi är båda ensamma. Jag vill vara ensam, ensam för att få vara sann, för att få vara jag. Den jag vill och kan, den bästa av mig. Men han vill vara ett vi, ett vi som jag inte längre tror på. Som jag inte trott på på länge. Det kan bli bra igen säger han. Hur kan han säga det? Hur kan han tro att det kan bli bra? Det är tio år sedan det var bra och minst fem år sedan jag slutade hoppas, slutade tro på ett lyckligt slut.
 
Jag går genom kvällen, vi är tillbaka i sommarlandet, och jag hänförs som alltid av hur vackert det är. Blommor i massor. Ett överdåd av färg och form. Ödmjuk borde jag bli och tacksam eftersom det bästa och vackraste finns där utan att begära något i gengälld.

 Mitt i allt det vackra tänker jag på framtiden. På mitt liv och på mitt arbete.

 Jag vill inte bli någon som lever för sitt arbete.

 Jag vill leva för att leva, för att göra mitt bästa och för att försöka vara lycklig.

Så

Årets ljusaste natt. Jag sitter och lyssnar på musik och ser ut genom fönstret. Klockan är över 1 och det är inte mörkt. Himlen är ljus och stjärnlös. Ängen full av blommor. Den skimrar i tusen nyanser. Ljusgrönt, mörktgrönt, gult, blått, rött, rosa, lila i oändliga varianter. Jag motstår en impuls att lägga mig på rygg mitt i blomhavet. Låta mig försvinna i det gröna gräset och höra marken viska under mig.
   När jag går mina kvällspromenander låter jag mina ögon vila på bergen. Solen som sakta sjunker och färgar molnens kanter i guld. Tankarna vandrar och jag behöver inte någonting. Jag är mitt i, mitt fokus är nu. Ingen framtid, ingen dåtid. Ingen press, jag är jag, en människa i världen, en människa i tiden utan att vara på väg någonstans.
  Så vill jag leva mitt liv

Mod

I bland läser jag självbiografiska böcker om människor som ändrat sina liv. Människor som faktiskt tagit klivet rakt ut i det okända och vunnit något nytt. Något okänt, men ouppnåligt för oss vanliga.
  Jag undrar vad som driver dem. Vad som ger dem styrkan och modet. Är det en medfödd egenskap eller är det något man kan välja, något jag kan välja?
  Kan jag också ändra mitt liv? Eller är jag en av dem som hela mitt liv önskar att jag hade modet, men inte har det, en av alla dem som gömmer sig bakom undanflykter för att slippa ta tag i det svåra.

  Om en vecka är vi i sommarlandet. En vecka. Det är ingen tid, men så oerhört långt bort när man längtar.

Kanske kommer jag att orka ändra det som inte är bra. Kanske är jag faktiskt en av dem som har modet. En av dem som kommer att kunna se tillbaka och säga, Jag gjorde det, jag valde mitt liv!

Verklighetsflykt

Det händer inget i mitt liv, jag vet vad jag vill göra men har ingen energi över till att göra det.
 Jag vill inte bli bitter men känner ibland att jag håller på att bli det.
 Eller, inte bitter, mer illusionslös
. Det blev inte så som jag hoppats men jag får leva med det.

Jag har haft lite kontakt med min vän igen.

 Vi har chattat någon stund då och då. Det gör mig så glad. Jag kan tänka på det och känna mig glad, varm. Vi chattar inte om något särskilt. Ibland om saker vi minns, ibland om saker som hänt och ibland bara allmänt strunt. Vi har alltid haft lätt att förstå varandra, alltid haft lätt att prata. Det är en stunds verklighetsflykt som jag känner att jag behöver. Ungefär som att läsa en bra bok eller se en bra film. Jag slipper fundera så mycket, slipper tänka på det jag verkligen borde.

Ibland känns det som om han är min livlina. Han är långt borta, på betryggande avstånd, men ändå kan jag nå honom. Han finns där, han tycker att det är värt något att chatta bort en lördagskväll i mitt sällskap.

Och det känns bra.

Juni

Så har ljuset vunnit och mörkret får aldrig makt över natten. Det är juni. Sommaren finns inom räckhåll och jag tror aldrig att jag har behövt den så mycket. Jag är trött så in i märgen. Trött, trött, trött. Jag längtar efter att slippa alla måsten, efter att kunna göra som jag vill. Jag längtar till sommarlandet.
  Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen den här våren. Nyss var det februari och jag vaknade, arbetade och kom hem i mörker. Nu är allt ljust och om tjugo dagar åker vi, jag och barnen, bort härifrån.

Jag har så höga förväntningar på den här sommaren. Jag ska orka bli den jag vill. Jag ska orka hålla fast vid det jag vill. Hålla min vision levande. Jag vill ju, jag kan, det gäller bara att orka.

Snart, snart åker vi till sommarlandet...