Ljus

Mörkret är svart nu när stormen tog med sig ljuset. Tiden är en skål som himlen välver sig över. På himlen ligger vintergatan som ett band av silver. Stjärnorna är så många att stjärnbilderna blir otydliga. Jag förlorar mina fixpunkter och känner en stark längtan efter ljuset.
 Ljuset som strömmar upp ur själva marken. Ljuset som fyller rymden och jagar bort all osäkerhet.

 Jag längtar inte efter värmen, den behöver jag inte.

 Bara ljuset som växer och växer och till slut tar hela rymden i besittning. Att vara i ljuset, i den tidlöshet som ljuset ger en illusion av. En illusion... Så korta veckor. I ett ögonblick är ljuset över oss och får oss att glömma allt mörker. Får oss att tro att världen ser ut så här.

  När jag går i vinterskogen hör jag trädens själar viska till mig. Djupt inne i träden sitter de och väntar på att åter få slå ut. Sträcka sina gröna kronor mot rymden och dricka ljus.

  Men ännu är vi i mörkret. Silverbandet sträcker sig över himlen och trädens själar viskar bara. Många veckor återstår innan de brusar, men vi är på väg. Ljuset har åter segrat över mörkret. Några få minuter varje dag, ljuset växer sakta och samlar kraft för fylla hela rymden.

Stillhet

Äntligen här igen! I mitt och barnens sommarland. Men nu är det ett vinterland. Ett vinterland, men ändå vårt paradis.
  På årets kortaste dag går min dotter och jag en promenad över markerna. Skogen står mörk och snötyngd, allt är stilla. Vi går vår vanliga väg, viker av från vägen och går in mot skogen. Vi lämnar några nötter som blot vid en sten, denna, årets kortaste dag, gäller det att hålla sig väl med makterna... Vi går vidare och når fram till ån. Skymningen faller fort och i takt med att mörkret faller ökar stillheten. Som om skogen vänder sig inåt, mot sig själv. Vi ser ut över vattnet och bergen. Vi hör vattnet porla, som tiden själv, och just då är det det enda verkliga. Bergen, vattnet och tystnaden.
  Några dagar till julafton, resan hit har tagit bort min stress och kvar i min själ finns bara vattnets porlande och skogens stillhet.

Fyrverkerier

För 11 år sedan stod jag med spirande hopp och tittade på fyrverkerierna. Det blev som jag hoppades och min bebis föddes i augusti året efter. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Jag har omvärderat mycket i mitt liv, lärt mig att saker inte alltid är som man tror. Jag har velat gå min väg, söka nya vägar i livet och komma vidare.
  Så står jag igen och ser på fyrverkerierna, bredvid mig står min bebis och hennes lillebror. Ingen av dem är liten längre.
  Jag ser på fyrverkerierna med mina barn och känner lyckan, känner att det mitt i allt det jobbiga kan finnas små skärvor av ren lycka.

En perfekt dag

Om jag vaknar efter en hel natts sömn, utvilad och pigg. Går upp, gör mig i ordning, dricker kaffe och väcker mina barn. Hjäper dem med frukost och morgonbestyr. Sen slår vi följe till skolan. Vi går tillsammans och pratar om drömmar, sommardrömmar om sjöar att bada i och platser att besöka. Jag kramar dem och går vidare. Jag går mot stan. Väl framme hittar jag ett kaffé där jag köper mig en kopp kaffe och ett wienerbröd. Jag sitter och läser lite papper från jobbet och tittar på de människor som sitter omkring mig. Jag kan fundera på deras liv och vad som fört dem hit. Jag sitter en stund till. Jag låtsas läsa men jag kan låta tankarna vandra. När jag är nöjd kan jag resa mig och gå. Jag kan låta mig flanera runt och titta i skyltfönster. En bokhandel lockar in mig. En riktig bokhandel, en sådan som jag drömmer om. Bokhyllor, böcker, böcker och böcker. Det kan dofta böcker och kanske lite kaffe. Jag kan köpa det jag vill, få en kasse med ren lycka. Så kan jag gå hem, vandra sakta med min kasse och ett leende på mina läppar.

 Det skulle vara en perfekt förmiddag.

 Enda sättet att göra den bättre vore om du var med.

Snön faller...

Så var den här igen, min välbekanta ångest. Jag la mina barn och kände väggarna falla över mig. Jag måste ut! Ut! Jag sa godnatt och flydde. Så fort jag kom utanför porten grep vinden tag i mig, snön piskade mig i ansiktet och jag kände att jag trots allt kunde andas.
  Så gick jag, gata upp och gata ner. Försökte lokalisera var min ångest hade sitt ursprung. Fick inte tag på den. Lite lättade den, av vinden, av snön och av det faktum att jag frös.

  Jag hade min frihet inom räckhåll men släppte den. Nu vet jag inte vad jag vill. Visst är det lite bättre än det varit på länge, visst försöker han, visst försöker jag. Men det känns halvhjärtat. Så som saker gör när man egentligen inte vill. Vi säger trevliga saker, frågar hur dagen har varit. Men vi väntar inte på svaret, för egentligen är vi inte intresserade. Vi kan fortsätta så här i evighet, fortsätta att låssas, fortsätta att intala oss att vi har det bra, eller i alla fall bättre.

Men vill vi det? Vill jag det? Jag vill leva, inte försöka leva...

Jag

Jag har tänkt på det där med personlighet... Om man föds med en viss personlighet eller om den är inlärd.

Om jag tänker tillbaka på mig själv som liten, som barn, så minns jag att jag var väldigt öppen. Frimodig säger man visst. Två år gammal, i London, följde jag med kyparen på hotellet och åt glass sista kvällen vi var där. Jag minns att jag var med mina föräldrar på något föredrag som pappa höll. När kvällen var slut så skulle alla som medverkat tackas. Jag var nog en fyra, fem år och blev tillfrågad om jag ville hjälpa till. Det ville jag och så fick jag dela ut blommor och niga. Jag minns det inte för att det var spännande. Jag minns det för att en tant blev så imponerad av att jag tordes. Det var något jag själv inte ens tänkt på.

  Det var när jag var barn. Sen kom skolan och med den en massa händelser som på något sätt stukade mig. Jag blev tystare och inte lika säker på mitt värde. Nu, plötsligt, efter mängder av år, känner jag mig mer som då. Jag kan, jag vill och tanken på att jag kanske inte vågar, finns inte längre.

Nu

Nu händer det saker. Ett arbete jag länge har velat ha går plötsligt att söka. Det är spännande. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Samtidigt försöker förnuftet trycka ner mig. Ta det lugnt, säger förnuftet, tjänsten är inte din än... Men hoppet dansar, springer, flyger! Jag vet att jag kan, jag vet att jag klarar det. Tänk om det blir verklighet !

Till slut

Fast jag tror inte att man har ett val. När avgörandet kommer gör man det man måste. Du går den väg som du måste för att du vet att till slut finns det ingen annan möjlighet. Kanske känns det bättre om du kan tro att det du gjorde faktiskt var ett resultat av ett medvetet och noga övervägt val.

Men så är det inte.

Du gör det du gör och du väljer det du väljer för att du i den stunden, just precis då, inte kan se någon annan möjlighet. Valet är redan gjort, möjligheten är bara en enda och du kan bara följa.

Beslut

Så har jag fattat ett beslut. Arbetet jag sökte fick jag men jag ska tacka nej. Nej, eftersom jag ska ge mina barn en till chans att växa upp med två föräldrar. Jag ska försöka att bli glad igen, att vara glad tillsammans med mina barn.
  Jag sökte mig bort eftersom jag önskade mig något nytt, ett nytt liv, en ny himmel ovanför mitt huvud. Jag har det inom räckhåll, men jag kommer att säga nej... kanske blir det i alla fall något nytt som kommer. Kanske ger allt det här ändå mig en ny chans.
  En ny möjlighet att bli lycklig... Att jag fick arbetet betyder att någon tror på mig. Att de människor jag pratade med fann att jag dög, att jag var någon de ville satsa på. Det är smickrande, men jag måste satsa på mina barn, jag måste satsa på min familj.
  Jag ser vägskälet försvinna bakom mig. Inte heller denna gång valde jag att svänga av, inte heller denna gång valde jag att gå en ny väg till mötes.

Dimma

Precis i gryningen satte jag mig i bilen för att åka norrut. Mot sommarlandet. Termometern visade på rätt sida om noll och morgonen var klar. Jag letade mig ut bland morgonstressade människor och då, plötsligt kom dimman. Från ingenstans, den var bara plötsligt överallt. Gryningen blev grå runt mig, som om själva ljuset absorberades och försvann. Som små öar i allt det grå fanns det luckor. I luckorna fanns världen, där var gryningen klar och världen hade konturer. Jag andades ut en stund innan dimman igen slöts runt mig.
  Mil efter mil mot sommarlandet åkte jag i det grå, så plötsligt , en rörelse, och fem vita svanar lösgjorde sig ur dimman. Jag såg dem en kort stund innan de upplöstes i dimman. När de var borta visste jag inte längre om det var på riktigt. Så trollskt var ljuset att de lika gärna kan ha varit en villa...
  Jag for vidare, utan tankar och när jag hade sommarlandet inom räckhåll försvann dimman lika plötsligt som den kom. Och världen lyste i solen.

...och nu då?

Han tror att allt är bra nu. Han tror att det var något tillfälligt i våras. Att allt är bra nu. Har inget av det jag visat gått fram? Förstår han inte att det inte är bra? I bland tror jag inte att vi lever i samma äktenskap...
  Han har börjat prata om att flytta igen, att köpa ett radhus eller kanske ett hus. Ja säger jag, visst... men inom mig tänker jag, hur då? Hur ska vi köpa ett radhus och varför. Låt oss köpa varsin lägenhet i stället. Låt oss vara vänner men ge varandra friheten. Varför kan han inte se det?
  Så tänker jag att jag aldrig kommer loss. Min fotölj och mina böcker är bara en dröm. En fantasivärld, likt en godnattsaga som man berättar för barnen för att de ska sova gott.
  Men mina barn. Beror deras ilska och frustration på mig? Kanaliserar jag min frustration och ilska på dem så att de ger utlopp för den? Om det fanns enkla svar. Om jag visste med säkerhet att det skulle bli bättre för barnen, då skulle det vara enklare. Inte enkelt, men enklare...

Intet nytt...

Så har rastlösheten gripit mig igen.

 Oviljan kryper utefter min ryggrad. Inget nytt under solen.

 Jag önskar att jag kunde "hitta mig själv" som det så vackert heter. Jag önskar mig nytt. Allt nytt. Nytt hus, nytt arbete, nya kläder, ett helt nytt jag.
  Tänk om det fanns paketlösningar. Satt man fast i något man inte vill så skulle man bara kunna fixa nytt. En extrem makeover... eller åtminstone ett litet "gör om mig"-kit...
 Fast det behövs kanske inte... det enda jag behöver är ett annat sätt att tänka. Acceptera att det här är jag, mitt liv, mitt arbete. Det är inte det sämsta. Jag duger, kanske, ibland i alla fall, om jag ser mig i spegeln när en av glödlamporna är trasig.. Önskar att jag kunde... vet inte... tro att jag duger.

Men det skulle inte vara så bra det heller, paketlösningar alltså... Om man inte utkämpar sina egna strider så växer man inte heller. Det är nog inte lyckat att hela tiden söka de enkla lösningarna.
  Ett beslut måste växa fram, mogna långsamt och sedan tas om hand innan det blir skämt... Frågan är vad man gör av beslut som sedan länge passerat bäst-före-datum...

Hål i tiden

Jag sover aldrig bra när jag är borta. Jag säger det som svar på frågan om jag sovit gott.
 Samtidigt vet jag att det  inte är riktigt sant.
Skulle jag svara helt sanningsenligt så skulle jag säga att jag sover inte gott när mina barn är någon annanstans.
   Nu var jag bortrest på konferens. En övernattning och två dagar. Det var trevligt, ett hål i tiden. Rummet jag sov i var vänligt. Huset var snällt, men fult, och omgivningarna vackra.
  Vi hade kvällsaktiviteter med varma bad och middag i vacker miljö. Lugn och harmoni.
 Men min sömn var inte lugn.      
   Jag låg i mörkret och  tänkte på barnen.
Om jag vaknar hemma går jag ofta upp och tittar till dem, rättar till ett täcke, tar upp en kudde eller bara stryker med handen över deras pannor. Men här var de utom räckhåll och jag slumrade till igen utan att känna mig lugn.
  Om jag skulle ändra mitt liv, om mina barn skulle få en annan vardag, skulle det bli en vana då?

Kan man lära sig att inte längta?

Kan man lära sig att inte sakna?

 Eller skulle vår vardag vara full av hål?

Hål i tiden.

Askungen

Jag "rymde" från mina plikter och gick på 40-års fest. Träffade människor som jag inte sett på 20 år. Pratade skrattade och hade det trevligt. Tiden rann i väg och plötsligt var klockan över tre!

 Jag kände mig som Askungen.

Förtrollningen var bruten och jag måste skynda mig hem. Men jag kom hem med båda stövlarna i behåll och ingen prins kommer att söka efter mig.
  Fast det är lika bra, jag vet att allt för många prinsar visar sig vara grodor när man kysst dem...
  Det jag skulle vilja ha mer av är sällskapet. Förmånen att få sitta och prata med trevliga människor, nya och gamla vänner och inte hela tiden tänka på allt som borde göras. Jag saknar det! Saknar samtalet och samvaron. Saknar att skratta och vara glad.

Askungen fick sin dröm uppfylld, kanske får jag det också. Men jag tror inte att det lönar sig att sitta och vänta. Sagornas tid är förbi, jag får ta tag i mitt eget öde!
 

Paus

Vi är på besök i sommarlandet. Ett sommarland i höstskrud. Träden är gula, himlen svagt blå, luften hög och klar. Sjöarna ligger blanka och speglar bergen. Det känns overkligt.

  Två resdagar och två hela dagar har vi tagit oss. Det är långt, mitt i terminen, men ändå så kort. Alldeles för kort. Vi hinner inte komma till ro då vi vet att hemresan närmar sig redan innan vi kommit fram.
  Vi gick ut i skogen idag. Kantarellerna stod uppradade i mängder och väntade bara på att bli plockade. Barnen tyckte att det var roligt. Så tog de en paus i plockandet. Sprang ner till bäcken. Jag hörde deras röster som steg över bäckens porlande. Jag kunde ha blivit lugn då. Jag kunde ha känt att det trots allt finns fina stunder. Men det enda som fanns i mitt huvud var tankar på framtiden, på hemresan, på vardagen.
  Jag läser en bok, en bok som handlar om skilsmässor... Vissa bitar är bra. Riktigt bra. Jag fylls av känslan av att vara förstådd, av känslan av att inte vara ensam. I nästa sekund tänker jag att de som skriver nu har gått vidare. De beskriver en känsla som de inte stod ut med. En känsla och en tillvaro som de nu lämnat. Och jag vet inte om jag vill fortsätta läsa.

Min morfar

I dag för 106 år sedan föddes min morfar.
Min morfar som var starkast i världen, snällast också.
Min morfar som tyckte om nötmarängtårta och rullrån.
Min morfar som kunde allt om svamp.
Min morfar som hissade upp mig i taket. Jag minns känslan av att flyga. Jag minns att jag var helt trygg.
När jag var med morfar visste jag att jag kunde göra allt! Morfar trodde på mig. Jag minns hur glad han blev när jag tyckte om samma dikter som han.
Jag minns hans arbetsrum. Böcker från golv till tak. En doft av damm. En tavla hängde där, Tors fiskarfänge. Morfar som berättade om när självaste midgårdsormen fastnade på kroken.
Min morfar. Toscatårta tyckte han om. Och konjakskransar.
När vi var i skogen blåste han i händerna som en tågvissla, så vi alltid hittade tillbaka till honom. Min morfar slog på enbuskarna med en stör för att komma år de mogna bären.
Min morfar som älskade Karlfeldt och Runeberg. Stagnelius och Levertin.

För mina barn har han blivit en närmast mytisk person. Min son älskar berättelserna om denna släkting. Han vill att jag ska berätta om och om igen. Om när mormors pappa var liten och slängde ut en stol genom fönstret för att se om den höll. Det gjorde den inte. Om när mormors pappa gick armgång över ett gruvhål. Hans mamma får syn på sin son. Som tur var hade hon sinnesnärvaro nog att inte skrika rakt ut. I stället ropar hon till sig sin son med löfte om något gott. Gossen slutar då genast med sitt tilltag och kommer in.
 
Hur länge sedan är det?

Idag för 106 år sedan föddes min morfar. Ålskade, älskade morfar, jag tänker på dig!

Kanske

Kanske har jag nu tagit ett steg mot ett nytt liv. Jag ska söka arbete i en ny stad. En ny himmel som ser solen gå upp. Ny luft att andas.

Jag ringde dit. Pratade med chefen och lyssnade. Han tyckte att jag ska söka. Bara av att prata i telefon sa han att jag är högintressant för tjänsten. Jag lyssnade fascinerat på mig själv. Hörde det han hörde och insåg att jag lät kunnig och kompetent.

Vad händer om jag får det?

Trött

Jag borde ta mig samman med något. Jag vet ju vad jag vill. Vad jag önskar.
 Jag ser mig själv sittande i min fotölj med bokhyllor runt mig, jag ser mig själv i mitt ljusa kök lagande mat till mina barn.
Mat som vi vill äta.
Mat som ingen suckar över eller menar inte är riktig mat.
 Jag ser hur vi sitter i soffan och tittar på tv utan att någon suckar och talar om att det är ett dåligt program eller att barnen borde sova.
Jag ser mig själv prova byxor, köpa byxor som passar mig för att de passar mig. Inte för att någon annan tycker att jag borde börja träna och sedan köpa byxor i en mindre storlek...
En storlek som inte är jag.
  Jag vet allt det. Och ändå spelar jag med. Jag leker familj under plågsamma eftermiddagar med bilturer och trötta barn. Jag leker familj medan jag undrar för vems skull...Jag leker familj medan jag blir tröttare och tröttare på mig själv.

Bort

Så går jag på regnvåta gator och tänker. Vardagen har kommit tillbaka. Det känns som om det alltid har varit september. Björkarna börjar få gula slingor i sina kronor och lönnarna har eld i sina toppar.
Regnet strilar ner och allt är sig likt. Jag undrar om det någonsin fanns en möjlighet att få allt att bli bra. Finns det det? Jag försöker tänka att han försöker, men, är det sant? Försöker han eller vill han bara att allt ska vara som förut? Jag känner mig instängd, fångad och väggarna kryper inpå mig.

Ut! Bort! Jag vill inte vara hemma. Så jag går. Kvällspromenad kallas det, men det är flykt. Mitt sätt att överleva... Asfalten blänker i lyktornas sken och regnet i mitt ansikte skänker en stunds lindring.

Så blir det dags att börja gå hemåt. Motviljan växer för varje steg. Fanns inte mina barn där, sovande i sina sängar, skulle jag bara fortsätta bort. Låta regnet skölja bort mina steg och vandra vidare in i hösten.

Höstkänning

Precis när sommaren började släppa taget så kom värmen tillbaka. Den dallrade mellan husen och lockade fram alla små kryp som börjat dra sig tillbaka. Säkert blev många glada. En möjlighet att än en gång få gå i tunna kläder och sitta på ett café och lapa sol.

Jag, däremot, blev störd.

 Jag dras till hösten. Till melankolin som fyller mig och till stillheten i luften som renar min själ. Kristallklar himmel och träd i sprakande färger. Rymden som tystnat då svalorna lämnat oss. Där finns ett vemod som tilltalar mig. Naturen som samlar sig för att klara vintern.
  Jag undrar om vemodet är medfött, nedärvt genom generationer. Det finns där, i folkmusiken, i vaggvisorna, i litteraturen. Den finns i konsten och i naturen.
  Det sägs att de nordiska folken är kalla. Jag tror att det är så att det stråk av vemod som binder oss samman misstas för kyla av dem som inte känner oss.
  Visst, jag älskar våren också, sommaren med sitt jubel och sin rikedom, även vintern har sin charm. Men jag tror att jag är mest besläktad med hösten. Med solen som sakta värmer det frostnupna gräset, till löven som släpper grenens trygghet och låter sig falla mot marken och till tystnaden, tystnaden som fyller mig som ett dån.

Trådar

Visst är jag glad att jag hittade honom. Trots det känns det tomt. I många år var det tanken på honom som hjälpte mig. När han inte fanns kvar där jag trodde, föll jag handlöst ner i depressionen. I efterhand kan jag se att det var den utlösande faktorn. Det att han inte längre var nåbar. Jag vet att jag brukade memorera hans telefonnummer i minnet. Det blev ett mantra, ett sätt att orka. Så fanns det inte längre någon att nå. Han var borta.
  Nu har jag ett nytt nummer att ringa. Jag har nya siffror att tänka på. Och jag vet att han lyfter luren på andra sidan. Men det är annorlunda. De vi var finns inte kvar. Livet har tvingat sig emellan.

Jag ser ofta livet som en tråd i en väv. De människor vi möter är trådar som löper parallellt med vår egen. De vi älskar tvinnar sin tråd runt vår. För en tid. Sen lösgör den sig och försvinner bland de andra.
  Det är den bild som jag ser när jag tänker "liv". Jag är nog påverkad av ödesgudinnorna. Urd, Verdandi och Skuld som spinner våra liv på sina sländor och bestämmer varje livstråds längd. Det är konstigt, men den tanken ger mig tröst. Det är något lugnande med tråden som löper mellan gudinnornas fingrar.

Igen

Så har det blivit så där igen. Som vanligt. På ett dåligt vis. Jag antar att jag gjort något fel, utan att vara medveten om det. Också det som vanligt. Den här gången var det "bra" i nästan 4 månader. Det är längsta perioden på länge.
  Men jag kan också leka den leken nu för tiden. Inte prata. Förut, då när jag trodde att allt gick att lösa bara jag älskade tillräckligt, då grät jag. Jag bad honom om att förlåta mig och börja prata igen. Inget jag gjorde hjälpte och jag grät och grät. Nu, nu är jag hårdare. Aldrig att jag skulle krypa för honom längre! Aldrig gråta fler tårar...

  Och det är då jag undrar, är det ens någon idé att försöka...

Nu

Jag har 5 dagar kvar av semestern. Men skulle hellre arbeta än att tänka så mycket på "livet"... När vi var i sommarlandet kunde jag gå bort min ångest varje kväll. Jag gick ut i skogen i skymningen, morkullan var min ständiga följeslagare och jag lät mig fyllas av lugnet.

Nu, tillbaka i stan, försöker jag göra detsamma. Utan resultat. Överallt är det människor och bilar, det finns ingen ro att fyllas av, inga berg och ingen morkulla. Jag blir inte lugn av att gå, tvärtom ökar min oro.

Jag känner mig fångad, instängd och hindrad. Jag vet att den känslan alltid finns hos mig när vi åkt hem från sommarlandet, men i år, i år är allt värre.
  Mina beslut från i våras blandas med min glädje över att ha hittat den jag så länge sökt. Samtidigt, ett helt annat liv, en helt annan tillvaro. Jag lever trots allt inte ett liv som jag, utan konsekvenser, bara vänder. Jag har mina barn, mina föräldrar. Gör jag drastiska förändringar drabbas alla, inte bara jag.

Min vän är just det, min vän. 15 år är en lång tid och det förflutna finns inte mer. Vi har minnen och vi har bilder, men det är allt. Det är försent. Och jag måste leva i nuet.

Summering

Så var den viktiga delen av sommaren avslutad. Vi har hunnit med mycket men, på något sätt känns det som om det är mer vi inte hunnit med.
 Jag har varit i skogen och plockat bär. Hjortron! För först gången på många år så fanns det hjortron på vår myr. Jag parkerar bilen och går 45 minuter rakt in i skogen. Och där växer de!
  Skogens lugn fyller mig och allt doftar hjortron och pors.

  
Trots lugnet i skogen, sena nätter och mornar utan stress, trots att jag faktiskt längtar till att börjar arbeta igen, trots sena kvällspromenader med bara månen och dimman som sällskap, så känner jag inom mig ett stort vemod. Jag är inte klar med sommaren! Mina batterier är inte riktigt fulladdade. Jag vill ha mer! Mer berg, mer sjöar, mer bär och mer ro.

Lingonsylt

Jag har en vän som bor långt härifrån. Han är inte uppväxt i Sverige utan kom hit som ung. I drygt tio år bodde han här och flyttade sedan vidare ut i världen.
  Vi har kontakt och pratas vid ibland. Om livet, om hur allt blev. Vi har alltid haft lätt att prata med varandra och år och avstånd har inte ändrat det.
  Sist vi pratades vid berättade han att han varit till IKEA. Vid utgången hade de sålt köttbullar, lingonsylt, hårt bröd och kalles kaviar. Han hade stannat och tillslut gått hem med svensk mat. Väl hemma hade han återupplevt Sverige. Smaker som han kom ihåg, men som han aldrig trott att han skulle längta efter.
  Vi pratade om det. Hur mycket man präglas av det land där man bor, av maten och människorna. Han har inte bott i Sverige på över tio år, han är inte född här och har inga släktband hit, ändå finns det en del av honom som för alltid känner sig svensk.

Då, för länge sedan.

Det känns väldigt bra. Jag har städat den här veckan. Slängt och givit bort kläder, röjt garderober, möblerat om. Jag har tvättat fönster och bytt gardiner.
  Och, jag har röjt upp gamla tankar. Jag har fått reda på att det som hände för så länge sedan var så som jag minns det. Det var speciellt och det var inte likt något annat. Det som jag kände var riktigt. Det är så fantastiskt skönt att få det bekräftat. Kanske kan jag nu, efter 15 år, äntligen gå vidare.
  Jag har alltid undrat varför det blev så som det blev. Tänkt att det som jag kände, det jag sa, var fel. Nu har jag fått reda på att det var så, så som jag sparat det.
  Då för länge sedan träffades vi. Vi hade det bra tillsammans och jag har nog aldrig varit så lycklig eller mått så bra.

Så tog det slut.

 Det var, naturligtvis, inte mitt fel. Vi ville bara olika saker. Jag ville ha hem och familj. Barn. Det var det viktigaste för mig. Han ville inte binda sig, han ville ha mig, men inte barn. Det gick inte att enas och han valde bort mig. Innan allt blivit för starkt. Då trodde jag att livet tog slut.
   Kanske kan jag förstå honom nu, kanske till och med förlåta. Jag har fått mina barn. Han lever fortfarande ensam. Det han sa för så länge sedan gäller fortfarande. Det känns otroligt bra för mig. Att han inte ljög den gången, att det vi kände var sant.

Halvtid

Så är vi hemma i stan igen. Det är bara för några dagar, snart återvänder vi till sommarlandet. Trots det känns det lite vemodigt. Halva sommaren har snart gått och mörkret återvänder. Jag kan inte sitta uppe hela natten i ljus. Stjärnorna har redan börjat synas och mörkret tätnar.
  Jag försöker att tänka på de beslut jag fattade i våras. Jag försöker leva efter dem. Men det är svårt när inget är förändrat. Eller.., egentligen har något förändrats. Jag vet nu att det går! Jag kan göra förändringar i mitt liv.  Jag har min familj, mina vänner och mitt arbete. Jag lever ett bra liv och fortsätter jag att sätta upp mål och ha drömmar kommer det att bli ännu bättre.
  Barnen kommer alltid att vara det viktigaste men om jag försöker att leva så att även jag mår bra och känner mig tillräckligt bra så kommer både barnen och jag att få det bättre.
  Inför hösten ska jag fatta nya beslut. Jag ska försöka finnas på plats för mina barn när de behöver mig. Jag ska försöka leva mer i nuet och inte bara skjuta saker framför mig. Om jag lägger ihop de besluten med de från i våras så tror jag att jag har möjligheten att komma riktigt långt.
  Men...än är det mycket kvar av sommaren.

Kväll i sommarlandet

Åskan kom rullande in från bergen. Blixtarna korsade varandra och mullret var inte långt borta. Regnet kom. Det kastade sig ner från en mörk himmel och studsade mot marken, naturen höll andan... Så drar åskan bort. Naturen ruskar på sig och träden sträcker sina nytvättade armar mot himmelen.
  I den stämningen går jag en kvällspromenad. Det är fortfarande varmt i luften. Dimman stiger från ängarna och ljuset ligger trollskt över tjärnen. Jag önskar att jag kunde måla, att jag kunde spara den stunden. Ha den kvar och ta fram den när det är jobbigt. Skogen är tyst. Och dimman stiger upp ur marken runt mig. Jag står stilla och lyssnar, träden droppar och en kvist knäcks. Morkullan flyger med snabba vingslag över mitt huvud, jag hör pipet och, för första gången, det knarrande läte som är så typiskt för henne.
  Ödmjukhet och stolthet fyller mig. I dessa vilda skogar finns inte bara morkullan, björn och varg har sin gång här och den stolta kungsörnen svävar i rymden över oss.

Sommar

Så är vi här igen, i sommaren. Det gick så fort och redan är all snö och kyla bortglömd. Jag minns inte längre hur det är att vakna och gå till arbetet i totalt mörker. Jag minns inte hur det är att gå hem på eftermiddagen i mörker. Inget av det minns jag när jag uppslukas av ljuset.
  Jag går promenader med mina barn i sommarlandet. Vi tar av oss skorna och låter fötterna sjunka ner i mjuk mossa. Barnen badar i sjön och vi plockar smultron som vi trär upp på strån av timotej. Ingen tid att passa, inga måsten och skogen och ljuset runt oss och i oss.

 

  Mitt i allt det funderar jag på mina val. Ingen är ansvarig för min lycka mer än jag själv. Men vem är ansvarig för mina barn? För deras lycka? Kan jag välja att bryta upp utan att göra dem illa?
 I vardagen kan jag hålla tankarna ifrån mig, i vardagen har jag mitt arbete. Jag trivs med det och kan fylla mina tankar med saker som hör dit. Men nu, i den ljusaste sommaren, kommer tankarna tillbaka. Alla de beslut som jag fattade i våras, vart tog de vägen?

Natt

Jag har länge vetat att jag gillar nätter. Att sitta i en tyst lägenhet och skriva. Mörkret som ett täcke utanför mitt fönster. Tankarna kan söka sig runt som de vill utan att bli störda. Det gillar jag!
  Ibland har jag sällskap av en bok. Natten tillåter boken att bli till bilder och läsandet blir ett tillstånd. Jag ser personerna och platserna i mitt huvud och jag är där. Det fungerar bara i nattens lugn.
  Om jag sitter tillräckligt länge börjar gryningen smyga sig in. En fågel vaknar och spröda toner letar sig ut över taken. Då är det dags att sova.

Människor

Ibland när jag jobbar fylls jag av tacksamhet. Det är en ynnest att få jobba med människor så som jag gör. Från hela världen kommer de och ger oss förtroendet att ta hand om deras barn.

  På min arbetsplats talas det 28 språk!

   Jag måste hela tiden fundera på hur jag tänker och varför. Varför är saker som är självklara för mig svåra att förstå för andra? Varför har vi de traditioner vi har och varför firar vi dem som vi gör?

  Att ständigt bli tvungen att tänka efter sporrar mig att vilja veta mer. När jag har modet att fråga finner jag att det är så mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Jag ser på mina kollegor och på barnen vi arbetar med och jag ser ingen skillnad. Jag har kommit bakom ytan och lyckats hitta människan. Det är en fantastisk känsla!

  Vi är alla lika, alla vill vi bli respekterade och omtyckta för de vi är.

Tid

Är det så här det ska vara nu? Jag saknar att vara den jag en gång var. Om jag då hade vetat det jag vet idag, skulle jag ha valt andra saker då?
 Tänk om jag vetat att jag skulle sitta långt borta i framtiden och längta efter den jag var då. Då när allt låg framför mig, då när allt gick åt till att längta. Längta efter att livet skulle börja.

 Sen kom några år då jag helt enkelt inte hade tid.

Så ser jag mig plötsligt omkring och det har gått mer än tio år! Nu, nu börjar mina barn bli stora och jag har fått mer tid. Jag antar att det är någon form av medelålderskris... Medelålders... Jag vill vara den jag var, den jag inte visste att jag ville vara.
 Men, vägen går bara framåt, obevekligt framåt, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att kunna vända om. Jag får lära mig att gå min väg. Med lyftat huvud och klar blick. Framtiden ligger fortfarande framför mig.

Nyponrosor

Jag hade lite bråttom och sneddade över parkeringen. Då såg jag, nyponrosorna blommade! Jag stannade till och bytte riktning, jag bara måste få känna doften! Jag tog den späda, nyss utslagna blomman i handen, böjde mig fram och plötsligt var jag flera år från nu. Långa förmiddagar på fyrisbadet. Blöta handdukar på gräsmattan och en piggelin att slicka på. Och doften av nyponrosor som blommar. Nästa minne kommer nästan samtidigt, min födelsedag, en bricka med frukost. På brickan står en liten, tunn, glasvas och i den, en nyponros.
Jag minns aldrig att det regnade när jag var liten, men jag minns doften av nyponrosor efter ett sommarregn.

...inte svårare än så...

Så sitter jag här igen. Utanför fönstret skymmer majnatten. Barnen sover. Det är städat och jag har tvättat och handlat. Kylskåp och skafferi är fulla med mat. Det ger mig en viss tillfredsställelse. Kanske är det det här som är livet. Det finns kanske inget annat. Det vanliga livet är inte stort och världsomvälvande, det vanliga livet är litet och fyllt av vardag. Det vanliga livet är friska barn som sover gott i sina sängar. Det vanliga livet är ett kylskåp fullt med mat. Ren tvätt och musik.
  Så slår mig tanken; Kanske är det lyckan! Den alla jagar, den alla gör allt för att finna, kanske finns den i det lilla. Kanske är det så att jag redan funnit den. Kanske var det inte svårare än så...

Svalor

Så var de plötsligt tillbaka, svalorna. I går var himlen fortfarande tom men i dag svirar svalorna där. Deras jublande röster fyller luften och vi vet, känner i hela kroppen att sommaren är här. Det är inte många veckor kvar till semestern. Det är bra, skönt med något att se fram emot. Allt det andra, det tar vi sen.

Intet nytt...

Det känns som om allt stannat upp. Jag var inne i ett flöde, jag fattade beslut, bra beslut som skulle innebära viktiga förändringar i mitt liv. Så stannade allt upp och jag känner mig dränerad. All kraft, all energi som har fört mig framåt denna vår, har runnit ur mig.
  Jag vet inte ens om det har blivit så här genom beslut jag fattat eller om det är beslut jag avstått från som lett mig hit. Det känns som ett stort jaha. Hur stor vilja har jag att anpassa mig igen, hur stor lust har jag att kompromissa. Är jag villig att anpassa mig igen? Jag tror inte det.
 Alltså är jag tillbaka på ruta ett. Inget är förändrat, solen stiger varje morgon på himmelen, den går ner varje kväll och jag är kvar i mitt liv...

Hem

Ibland drömmer jag om min förra lägenhet. Jag flyttade dit när jag var 21 år och bodde där i nästan tio år. En tvåa var det. Först kom man in i en liten hall. Köket låg direkt till höger. Gick man rakt fram kom man in i en större hall. Badrummet rakt fram. Sovrummet till höger och vardagsrummet till vänster. Till vardagsrummet fanns ingen dörr. Det var en stor öppning som lät ljuset leta sig in i hallen. Jag minns att hela lägenheten var ljus. I vardagsrummet hade jag min stereo, mina skivor och bokhyllor med böcker. En soffa, ett par fotöljer, den sort som kallas emmor och en kista. I kistan låg linnedukar och matsilver, gömda skatter i väntan på framtiden...
  Sovrummet var grönt. Tapeten var grön, mitt sängöverkast och mina kuddar var gröna. I sovrummet fanns också böcker. I köket fanns ett bord, en kökssoffa och några stolar. Det som behövs i ett kök.
  När jag kommer in i min lägenhet i drömmen är min tanke alltid; Hemma, jag har kommit hem. Jag blir lycklig där i min dröm, lycklig över att efter all tid äntligen ha kommit hem igen.

Vidare

Jag får vänta igen. Vänta och se om det blir bättre. Jag hade tänkt mig många olika senarier men inte det här. Jag hoppas att det kan bli bättre. Jag hoppas att det finns något kvar att bygga på. För mina barns skull. Jag önskar att mina barn ska ha glada minnen. Jag hoppas att jag orkar bli glad igen.

Jag har nog kommit vidare.  Jag tror faktiskt det. Jag behövde hitta min vän för att kunna lämna det bakom mig. Vi kommer kanske aldrig att ses men det är ok. Det känns som om jag äntligen kan lämna den delen av mitt liv bakom mig. Jag har kvar mina minnen, jag har kvar mina tankar, men, jag kan gå vidare.

Vägar

I varje liv finns det nog saker man ångrar. Saker som man kunde ha gjort annorlunda. Jag kan se tillbaka och se vissa brytpunkter. Situationer som kunde ha gjort att mitt liv tagit en annan vändning. Jag funderar mycket på om jag kunde valt på något annan sätt. Jag tror inte det.

Jag önskar bara att utgången av mina val skulle ha inneburit en annan utväg än den jag står inför. Jag har alltid hävdat att man kan välja. Tills jag nu inser att jag inte har något val. Ingen möjlighet att göra på något annat sätt. Vägen ligger framför mig och jag har bara att följa den.

Vår!

Det har blivit vår! Plötsligt! Där det fanns en stor snödriva blommar snödroppar. Tussilago och till och med blåsippor blommar. Vi har varit inne den här veckan och i går när vi äntligen kom ut var vintern borta. Bofinkarna kvittrade. Vattnet i ån flöt över sina bräddar och sothönorna häckade i vassen. Västanvinden blåste friskt och solen sken. Så fort det går att glömma en vinter... Det är så här livet ska vara!
  Det känns som vår på flera plan. Jag har fattat flera beslut och det är bra. Det får konsekvenser för många men i slutändan blir det det bästa. Jag tror det, jag måste tro det. Jag vill veckla ut mig som en fjäril ur sin puppa och flyga rakt in i våren.

Tålamod...

Det har varit en tuff vecka. Vissa dagar har jag inte velat gå upp alls. Men ett citat jag hittade har hjälp mig; Det spelar ingen roll hur du mår, gå upp, klä på dig och leverera. Det har jag gjort och känt mig oerhört proffsig... Det har fått dagarna att gå i alla fall.

  Jag har inte hört så mycket mer från min vän. Det är kanske bra. Det ger mig tid att andas.

  Redan innan vi fick kontakt kände jag att det var saker på gång. Jag fattade beslut som bara gäller mig, ett av de viktigaste; jag ska sluta att be om ursäkt för att jag är jag! Det är ett starkt beslut.
  Som alltid hjälper musiken mig att tänka, jag väljer sådan musik som jag kan bra och som jag lyssnat på andra gånger i mitt liv. Sen skriver jag och låter musiken finnas i bakgrunden, Och tankarna kommer...
  Jag är inte så bra på att vänta. Tålamod har aldrig varit min starkaste talang. Därför är det svårt att bara vänta.

Kontakt!

Efter att ha förlorat kontakten med en god vän för över 12 år sedan har vi åter fått kontakt! Jubel i mitt hjärta. Men vad händer nu? Vem är min vän nu? Då för längesedan skulle jag ha lämnat allt om jag blivit tillfrågad. Nu , ett liv senare, är jag vem? Känslorna väller upp inom mig. Tankar och minnen som jag trodde var borta bara väller upp och jag kan inte sova. Det är svårt att koncentrera sig på vardagen när allt är förändrat - och ändå inte. Jag vet ingenting om hur det är och trots att vi hittat varandra så är vi långt ifrån varandra.

  Jag undrar om det faktiskt finns människor som man känt i eoner av tid? Som man har en gammal historia tillsammans med. Om man faktiskt har en gammal själ som söker sina vänner och sedan när de finner varandra kan man känna igen sin vän och återta samtalen som om de aldrig slutat.

Noroz

Så är det Noroz. Stämmningen här hemma påminner om julafton... Paketen ligger under bordet och väntar. Vi har städat och plockat. Norozbordet är ordnat. "Haft sin" heter det. "haft" är sju och "sin" är bokstaven "s" på persiska. På nyårsbordet ska det finnas minst sju saker som börjar på bokstaven s. Där ska också finnas andra symboliska saker som ska ge rikedom, lycka och välgång under det kommande året.

  Jag gillar tanken på att det nya året börjar när våren kommer. På något sätt är det det rätta. Allt börjar om och blir nytt, ljuset, värmen och livet återvänder.

Tankar..

Så har det blivit söndagskväll. Jag har just tittat på en dokumentär om Elsie Johansson. Den var bra. Fylld av glädje och vemod. Så som livet är.
  Om jag tänker på min egen barndom så finns där bara ljus. Nästan alla minnen är goda. Jag minns ett konstigt mjukt täcke på ett hotellrum, det måste vara Wien -73. Jag minns hur jag och mina kompisar ordnar saft åt min mamma som hade huvudvärk. Hur jag satt på bänken i köket när mamma lagar mat eller på bänken i tvättstugan när mamma syr eller stryker. Mina syskon finns där. Men de var så stora.
   Min bror finns lite närmare, jag minns att vi satt på hans golv och byggde med lego. Min mellansyster sitter framför tv:n, läser läxor och stickar. Min storasyster fick för sig att fotografera djur en semester. Pappa körde nästan ända upp på en gårdsplan i Danmark för att hon ska få kort på ett par smågrisar...
  Pappa la alltid slipsen i fönstret i hallen medan han åt frukost. En tallrik gröt och en hård smörgås med messmör. Pappa åt alltid före oss på vardagarna, ibland var jag vaken och fick messmörssmörgås.
  Det fanns ingen tid när jag var liten. Nu är det så länge sedan

Mars

inte än, men snart...

Så har det blivit den första dagen i mars månad! äntligen kan vi vända vintern ryggen och se framåt. Jag brukade inte gilla mars, men nu har vi noroz att fira. Det är bra. Barnen får presenter och nya kläder. Det nya året börjar vid vårdagjämningen. Det är en tanke som tilltalar mig. Ett nytt år börjar när ljuset återvänder. Hoppfullt!

Min blogg



foto av kovik (sxc.hu)

Äntligen är vi på väg mot ljuset. I morgon är det första mars, en tredjedel av vårterminen är avklarad. Snart kommer skogen att se ut som på bilden här ovan. Snart, när halva terminen har gått, är vi inne i våren på riktigt.