Brev till evigheten

 Jag önskar så att det fanns en mejladress som jag kunde använda. Någonstans att skriva och skicka alla dessa tankar som far runt i mitt huvud utan mottagare. 

Jag är så förtvivlans ensam, så utan stöd och utan hjälp i det som är livet. Det känns som om du lämnade mig här, alldeles ensam och utan hopp, för du kommer inte tillbaka.

Först nu, efter tre månader, börjar jag förstå vad det innebär. När allt det som jag vill berätta för dig, dela med dig, eller höra din åsikt om inte finner några vägar fram. Allt trycks ner, undan och åt sidan och nu, nu börjar det bli överfullt.

Det känns som om jag bara vill gråta, sätta mig i ett hörn och aldrig kliva upp mer. Det känns som om ingenting längre spelar någon roll, som om ingenting längre är viktigt. 

Anade inte att livet utan dig skulle vara så totalt utan färg.

Två månader av evigheten

Min mamma finns inte mer. 

Aldrig tidigare har jag förstått den kompakta tomhet som döden innebär. Att någon inte finns mer, inte existerar, inte är här. 

Livet fortgår. Trots allt. Vi kommer längre och längre in i hösten och mörkret och saknaden känns som en svindel i själen.

Jag vet att mamma är död.

Jag vet att jag aldrig mer kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa. Aldrig mer få ett ja till svar. Ingen facetime-tajm, ingen timme att prata om allt och ingenting. 

Jag vet det, men ibland så inser jag vad det verkligen betyder och det är då jag får svindel.

Det känns som om jag faller ner i ett stort hål, en kort sekund är jag alldeles ensam, utlämnad, övergiven. Så samlar jag ihop mig, skakar lätt på mig och fortsätter framåt.

För att inga alternativ ges, för att detta är för alltid och vi snart är två månader in i evigheten...

Avsked

 Så har det hänt som jag alltid trott skulle hända sen, någon gång längre fram, långt borta från nu. Min mamma har dött. Bara så. Plötsligt. Oväntat. Och oändligt sorgligt. 

Från att vara, förhållandevis, pigg för sina 81 år till att vara död gick det bara en natt.

För mig är saknaden så kompakt och overkligt klibbig att jag inte vill kännas vid den. Mitt liv rullar på, jag äter och sover, jobbar, pratar och skrattar. Men, jag läser inte tidningen, tittar inte i affärer, längtar inte efter semester, köper inte en triss-lott. Jag menar, varför skulle jag det? Inget viktigt kan ha hänt, inget finns att köpa som jag behöver och inget finns att längta till. Tomheten så kompakt att inte en ljusstrimma tränger in.

Så tänker jag på vem min mamma var. Hon var en person som berörde alla som träffade henne. Hon hade den säregna egenskapen att se sina medmänniskor. Att bemöta med respekt, att lyssna in och att känna att alla är lika. Hon tog av sig sina vantar och gav till en ung tiggare utanför affären en kall, kall vinterdag. Hon skrattade hellre än grät och hon var fast förankrad i sin fatalism. I allt som sker finns det en mening! Vi kan kanske inte förstå men vi får förhålla oss till att det finns en tanke, en plan.

Jag vet att min mamma vill att vi ska låta livet fortgå, att vi ska vara glada och känna glädje och jag ska försöka, för mammas skull ska jag göra mitt bästa.

Så konstigt

 Visst är det konstigt att man som barn alltid tror att livet ska bli bättre när man blir vuxen? Som ung vuxen tänker man att det blir bättre sen när man får familj och egna barn att ta hand om. Med små barn tänker man att det blir bättre när barnen blir stora. När barnen är stora längtar man efter när barnen var små. När man kunde ställa till rätta och ta hand om. Skydda och erbjuda tröst.

Vad finns det sen?