Min mamma finns inte mer.
Aldrig tidigare har jag förstått den kompakta tomhet som döden innebär. Att någon inte finns mer, inte existerar, inte är här.
Livet fortgår. Trots allt. Vi kommer längre och längre in i hösten och mörkret och saknaden känns som en svindel i själen.
Jag vet att mamma är död.
Jag vet att jag aldrig mer kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa. Aldrig mer få ett ja till svar. Ingen facetime-tajm, ingen timme att prata om allt och ingenting.
Jag vet det, men ibland så inser jag vad det verkligen betyder och det är då jag får svindel.
Det känns som om jag faller ner i ett stort hål, en kort sekund är jag alldeles ensam, utlämnad, övergiven. Så samlar jag ihop mig, skakar lätt på mig och fortsätter framåt.
För att inga alternativ ges, för att detta är för alltid och vi snart är två månader in i evigheten...
