Tillräckligt bra...

Jag har funderat mycket. Tänkt mycket på det som hänt, det som lett mig hit.
Det finns så mycket saknad i mitt liv, som i allas liv. Det finns så mycket jag skulle ha kunnat göra annorlunda. Så många val.
  Det som jag saknar mest är sådant som jag inte har någon makt över. Sådant som obevekligt förändrats utan att jag har kunnat påverka.

  Min vän som bor långt bort är en del av det som jag känner saknad över. Jag saknar att vara en del av hans liv. Jag saknar att att ha honom som en del av mitt. Jag är tillräckligt vuxen för att inse att det aldrig blir så, att det faktiskt kanske inte ens var det. Men, vad är det då jag saknar?

  Jag saknar den jag var då. Jag saknar att vara den som han fick mig att bli.

  I mitt liv har jag haft tre längre förhållanden. Det första och det jag nu lever i har hela tiden försökt ändra mig. Jag har inte varit tillräckligt bra, jag har varit för tjock, för dålig på att laga mat, för dålig på att vara jag. I min strävan att bli omtyckt, passa in och vara bra har jag försökt allt, utan framgång. Gått ner i vikt för att passa någon annans ideal, slutat tro att jag kan laga mat. Där, emellan, var jag, jag för en stund. Aldrig har jag varit så smal som då och aldrig lagat så god mat. Bara för att jag var jag. Och jag var bra.

Där i ligger min saknad, det jag längtar efter, att få vara jag och bara därför tillräckligt bra.