Så har vi lämnat vardagen igen, påsklovet är här. Vi åker upp till vårt paradis och lämnar allt som har med vår verklighet att göra.
Min son har blivit förkyld, han låter som en hund när han hostar. Det är krupphosta. Jag har inte hört den på säkert två år och hade förträngt hur den lät. Så är den tillbaka.
Han har svårt att sova och kommer upp till mig. Jag minns alla timmar jag suttit med honom i famnen i badrummet med varmvattnet rinnande, alla gånger vi har suttit på balkongen, inlindade i ett täcke för att lindra hostan. Han kommer upp, andningen rosslar och han tittar på mig med blanka, trötta ögon.
Men lilla plutt, hur är det? Jag stryket honom över håret. För en kort stund upphör rosslandet. Förvåningen lyser i hans blick och han säger, Mamma, du är inte arg på mig, jag trodde att du skulle bli arg..
Då inser jag hur långt det gått. Hur onormalt vårt liv har blivit, vad jag utsätter mina barn för.
Jag har blivit en tjock, medelålders tant som dessutom inte är någon bra mamma.
Jag ligger i ett varmt bad och läser. Innan jag går upp tvålar jag in mig med en tvål som heter kärlek. Lite torrt konstaterar jag att det är nog den kärlek som finns för mig.
Under våra, mycket få, bättre dagar säger min man att han älskar mig. Jag säger ingenting. Hos mig finns ingenting kvar. Skulle jag säga att jag älskar honom så skulle jag ljuga.
Jag vill bara bort, iväg och jag förväntar mig inte längre kärlek...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar