Sönderfall

I morgon ska vi åka hem igen... Vi har varit här i 9 dagar och nu ska vi åka. Mina barn är lessna. De har svårt att sova och min son gråter. Hem mamma? Jag vill bo här. De är så stora att de vet att det inte går. Vi ska hem till arbete och skola. Hem till kompisar och vardag. Vi ska hem till min man, till barnens pappa.

De vill inte.

 Hur ska jag klara av att motivera dem när jag själv inte vill? Jag vill inte hem, inte till lägenheten, inte till vardagen. Jag känner hur hela min kropp rustar sig till kamp igen eller flykt.
  I morgon ska vi åka hem. Om hem är där man hör hemma så åker vi inte hem, då åker vi bort...

Jag vill vara här. Där jag kan vandra genom markerna. Där jag kan gå bort min ångest och låta alla tankar vila.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Men jag tror att jag måste göra något snart. Det går inte att säga att vi ska fortsätta för barnens skull. De mår inte bra som det är nu, jag mår inte bra, han, som är min man kan inte heller må bra. Vi är en familj i sönderfall. Jag tror inte på ett vi längre. "Vi" signalerar någon form av gemenskap. Det har vi inte längre.