Det är som om allt håller andan. Som sommarluften precis före ett åskväder. Ett bedrägligt lugn. Luften full av laddade partiklar. Det är så det känns. Mitt liv. Det känns som om jag är den som måste släppa upp draken för att locka fram åskan. Jag som måste ta klivet ut i det okända. Det har kommit dit hän, det finns ingen väg bakåt, marken blir till grus och den enda väg som finns går framåt.
Jag ville inte misslyckas. Vårt äktenskap var det som skulle visa världen att kärlek är möjlig, att det går att finna lycka. Jag skulle hålla fast, jag skulle kämpa, mitt liv skulle bli lyckat. Så går det bara inte längre, det finns inget kvar. Även mitt äktenskap blev ett nederlag.
I bland undrar jag om det faktiskt, på allvar, är mitt fel. Om det var dömt att misslyckas från början, om det inte fanns något hopp. Om jag är hopplös att leva med. Vissa stunder gillar jag inte mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar