Mitt fel

Jag hoppas att jag kan ta mig loss den här gången. Så många gånger förut har jag velat gå och inte orkat. Nu, nu är jag på botten, jag tror inte att det går att komma djupare. Jag vill inte längre leva det här livet, jag vill vara fri.
  Jag tänker att jag aldrig mer ska släppa in någon i mitt liv. Jag ska leva ensam och bara ta hand om barnen och mig själv. Om jag lyckas ta mig loss ska jag inte ha någon ny. Mitt liv ska bli enklare.

Det känns på ett sätt som om allt är bestämt, jag kan vakna och bli förvånad över att vi fortfarande bor tillsammans. Förvånad över att lägenheten fortfarande är intakt. Jag måste bara ta mod till mig och säga att jag går nu!

Om bara känslan av skuld var mindre. Om jag bara kunde sluta tänka att det är mitt fel. Om jag varit någon annan, snällare, smalare, snyggare. Då, då skulle vi ha varit en lycklig familj. Känslan av totalt misslyckande är överväldigande ibland.

 Mitt fel.

 Jag slutade försöka, jag slutade älska, jag slutade ha viljan att försöka. Där i ligger min skuld.

Att han brutit ner min självkänsla, att han fått mig att tro att allt jag gör är fel, att han fått mig att tro att jag är fel,  det är säkert också mitt fel.

Om jag hade ha gått första gången jag tänkte tanken, hur hade mitt liv sett ut då?