Vi gick hem från vår första konsert, min dotter och jag, det var lördagskväll och mycket folk på stan. Vi gick och pratade och min dotter följde alla människor vi mötte med blicken. Allt var nytt för henne. Hon har ingen längtan ut än... Vi gick förbi resturanger där folk satt och åt och pratade.
Plötsligt kände jag den känslan i kroppen. Känslan av att sitta med vänner och äta på en resturang en lördagskväll. Uppklädd och full av förväntan.En känsla av spänning i kroppen. Inget var omöjligt.
Så såg jag mig själv från andra hållet, gående utanför med min dotter vid handen.
Det känns som om det inte har passerat någon tid sedan jag satt innanför. Ingen tid mellan då och nu, ingen tid mellan nu och min framtid. Men det är okej, framtiden är min dotters, dåtiden är min och nuet har vi tillsammans.
Men en viss saknad känner jag, ett vemod och vetskapen om att vissa saker är förlorade för alltid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar