Vi kom ifrån och åkte till sommarlandet, fyra hela dagar fick vi. Jag hade tänkt att jag skulle skriva då. Jag gick mina vanliga stigar och lyssnade på naturen som levde runt mig. Men min själ var tyst. Jag sov på natten. Djupt och drömlöst som man gör där man känner sig trygg, men min själ var tyst.
Stenen som vi har som offersten har naturen ändrat. Vinterstormen slet av en torrgran dess topp och slängde den mot vår sten. Jag la mina bara händer mot snön och mossan. Då djupt i min själ fanns en klang...
Så kom vi hem igen. En stor trötthet föll över mig och jag längtade ut, bort, iväg.
Det var en kort dröm, dessa dagar som vi fick. Nu är vardagen i kapp. Det är här som man borde känna sig verklig, det är här som livet borde finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar