Precis i gryningen satte jag mig i bilen för att åka norrut. Mot sommarlandet. Termometern visade på rätt sida om noll och morgonen var klar. Jag letade mig ut bland morgonstressade människor och då, plötsligt kom dimman. Från ingenstans, den var bara plötsligt överallt. Gryningen blev grå runt mig, som om själva ljuset absorberades och försvann. Som små öar i allt det grå fanns det luckor. I luckorna fanns världen, där var gryningen klar och världen hade konturer. Jag andades ut en stund innan dimman igen slöts runt mig.
Mil efter mil mot sommarlandet åkte jag i det grå, så plötsligt , en rörelse, och fem vita svanar lösgjorde sig ur dimman. Jag såg dem en kort stund innan de upplöstes i dimman. När de var borta visste jag inte längre om det var på riktigt. Så trollskt var ljuset att de lika gärna kan ha varit en villa...
Jag for vidare, utan tankar och när jag hade sommarlandet inom räckhåll försvann dimman lika plötsligt som den kom. Och världen lyste i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar