Jag sover aldrig bra när jag är borta. Jag säger det som svar på frågan om jag sovit gott.
Samtidigt vet jag att det inte är riktigt sant.
Skulle jag svara helt sanningsenligt så skulle jag säga att jag sover inte gott när mina barn är någon annanstans.
Nu var jag bortrest på konferens. En övernattning och två dagar. Det var trevligt, ett hål i tiden. Rummet jag sov i var vänligt. Huset var snällt, men fult, och omgivningarna vackra.
Vi hade kvällsaktiviteter med varma bad och middag i vacker miljö. Lugn och harmoni.
Men min sömn var inte lugn.
Jag låg i mörkret och tänkte på barnen.
Om jag vaknar hemma går jag ofta upp och tittar till dem, rättar till ett täcke, tar upp en kudde eller bara stryker med handen över deras pannor. Men här var de utom räckhåll och jag slumrade till igen utan att känna mig lugn.
Om jag skulle ändra mitt liv, om mina barn skulle få en annan vardag, skulle det bli en vana då?
Kan man lära sig att inte längta?
Kan man lära sig att inte sakna?
Eller skulle vår vardag vara full av hål?
Hål i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar