Vemod

Idag har vemodet varit min följeslagare. Eller vemod, snarare melankoli och obestämd längtan.
Jag har försökt att härleda den till något bestämt men den glider ständigt undan, som dimstråk. Kanske är det bara årstiden, kanske är det frosten som jag fick skrapa av bilen i morse. Den höga, klara luften och stillheten. Men det känns som om det skulle vara något mer... Jag tror att jag drömde något i natt och att jag vaknade mitt i drömmen. Vad drömmen handlade om vet jag inte längre, men känslan av längtan och vemod finns kvar.
  Om jag drömmer i natt vill jag finna rätt på känslan, hitta dess ursprung och leda den rätt så att jag i morgon vaknar med en känsla av visshet och lugn.

Äpplen

Varje år återkommer jag till detta, jag tycker om hösten. Stråket av kyla även i värmen. Luften som blir tunnare, tystnaden och trädens färger.
  Svalorna har flyttat, plötsligt var det ett tomrum där de funnits. Jag såg inte när de förberedde sig, jag såg inte när de samlade sig, jag saknar dem först när de är borta.
  Jag tycker om dofterna om hösten, att året går mot sin fullbordan.
Jag var och handlade häromdagen. Bland frukt från jordens alla hörn fanns en lår med svenska äpplen. De var mindre än de övriga, inte så symetriska och en del hade fläckar i skalet. Jag böjde mig fram för att se de finaste och möttes av den fantastiska doften. Så sällan äpplen i affären faktiskt doftar äpplen. Jag tog upp ett och förde det mot näsan. Äppeldoften spred en sällsam glädje inom mig.
  Höst, fullbordan och mättnad. Mognad.

Rondell

Vi är bara i augusti men jag är redan trött. Den här tiden på åter brukar vara full av förväntan och nystart, men jag är bara trött.
  För ett och ett halvt år sedan kom jag till ett vägskäl i livet och där är jag kvar. Mitt vägskäl var en rondell och jag går bara runt runt. Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå, vilken väg som är min. Runt runt går jag och nöter djupare och djupare spår.
  Jag vet vad jag vill, jag har fattat alla nödvändiga beslut men jag kommer inte vidare.

Året vänder och mörkret och kylan står och väntar på sin tur. Jag vet att det kommer ljus och värme igen. Så är det. Men i mitt liv har det varit kyligt så länge så jag tvivlar på att det någonsin blir vår. Permafrost i min själ.

Vill så gärna hitta något som driver mig framåt, något som kan blåsa liv i mina livsandar så jag får kraft att svänga ut ur mina spår och ge mig av framåt.

I tanken...

I tankarna går jag fortfarande kvällspromenad i sommarlandet.
 Jag går ut genom dörren och känner hur doften av sensommarkväll slår emot mig. Jag drar på mig stövlarna och sneddar över gräset, sträcker ut handen och drar den utmed min bil innan jag passerar verkstaden och svänger ner mot skogen.
 Jag ser tanten som går och rastar sin hund samma tid varje kväll. Tillsist besvarade hon min hälsning. Jag går vidare och passerar några upplysta villor med bilar på uppfarten.

 Så svänger jag in mot skogen. Här växte humleblomster i somras. Nu växer nässlorna höga. Bron över diket sviktar under mig och jag ser att räcket har rasat.  På andra sidan doftar skogen svamp. Jag tar några blåbär innan jag går vidare. Stigen går utmed ån och luften fylls av det eviga mumlet av rinnande vatten. Jag korsar ängen och går förbi ladan. Hallonsnåren växer tätt. Jag tar några ännu solvarma hallon och stoppar i munnen
. Så går jag förbi den gamla bäverhyddan innan jag svänger in till höger mot Ekorrstenen.

Här ändrade sig skogen i vintras när stormen slet toppen av en torraka och ställde den mot stenen.
 Jag lägger mina händer mot den mjuka mossan, sänder en bön mot skogens ande och offrar några nötter. Runt mitt huvud fladdrar fladdermöss som skepnader i skymningen.

 Höstens första blad vilar i mossan

. Så kommer jag ut ur skogen och går på grusvägen där jag såg en huggorm och där ängarna doftade tunga av honung för bara några veckor sedan. Husen utmed vägen lyser med ensliga ögon mot mig. Jag går förbi stallet och hör hästen gnägga mjukt där inifrån. Så svänger jag upp på stora vägen och går förbi fler hus. Hunden i hundgården lyfter huvudet men skäller inte. Katten på sin matta låssas sova men jag ser att hon rör sina öron.

  Så korsar jag vägen och går upp för trappan. När jag kommer in ser jag att mörkret fallit där ute.

Den jag skulle kunnat vara

De senaste dagarna har jag läst två saker som jag inte riktigt kan släppa. Det första är ett sånt där uppiggande citat som har till syfte att ingjuta mod i missmodiga själar.

  "Det är aldrig försent att bli den man skulle kunnat vara"

Vad är det för citat egentligen? Vem kan avgöra vem jag skulle kunnat vara? Kanske är det helt fel. Det kanske visst är försent! Jag kanske skulle kunnat vara gymnast. Jag har överrörliga leder så det hade nog gått bra. Men det är för sent. Så är det bara. Har aldrig hört talas om någon gymnast som börjat träna efter 40...
  Det andra är från en intervju med Sigrid Kahle. Hon får frågan om hon har levt ett gott liv. Hon svarar att hon har det, med andras ögon, men att man alltid måste ställa sitt liv i förhållande till de drömmar man hade som ung. Och då var det inte mycket som stämde.
  Jag är halvvägs i livet. Stämmer mitt liv med mina drömmar?

Nej.

Det kan jag inte påstå.

 Men Sigrid Kahle sa också att om man har mål i livet så kommer man att skada andra. Och om man ger upp sina mål så skadar man sig själv.

Hur ska man då välja?

Hur ska jag veta?

Kanske är det för sent att bli den jag skulle kunnat vara.

Men kanske inte försent att bli någon som jag själv tycker bättre om...
 

Avslöjad

Flera nätter i rad har jag drömt att vi ses. Det har varit så fantastiskt, precis så som i en dröm. Jag har träffat honom. Det har inte varit något speciellt, bara det, att jag fått träffa honom.
   I en dröm var vi på en middag med gemensamma vänner och satt och pratade. I en annan dröm sågs vi av en slump i en främmande stad.
Jag intalade mig i drömmen att det var just det, en dröm.
Men det kändes på riktigt.
 Att prata med honom, att skratta med honom, att vara med honom.
  Så svårt att släppa taget. Jag tycker att jag borde ha hittat mitt eget liv, min egen styrka och min egen drivkraft.
 Så blir jag avslöjad i drömmarna. I drömmarna är det fortfarande honom jag längtar efter.

Sova...

Jag borde sova. Kvällen utanför är sammetssvart augustinatt och jag ska upp och arbeta i morgon. Vardagen är nästan här igen. En vecka sedan vi åkte från sommarlandet men bara ett par dagar innan vi åker tillbaka för att samla lite mer kraft före hösten.

 Jag blir så trött och ledsen. Knappt en vecka höll det, knappt en vecka försökte vi, så är allt som vanligt igen.
  Min flyktkänsla gör sig påmind. Den som jag hade glömt. Viljan att fly, att bara försvinna. Så få dagar.

När vi kommer hem från sommarlandet har svalorna flyttat. Då är sommaren slut...