Två resdagar och två hela dagar har vi tagit oss. Det är långt, mitt i terminen, men ändå så kort. Alldeles för kort. Vi hinner inte komma till ro då vi vet att hemresan närmar sig redan innan vi kommit fram.
Vi gick ut i skogen idag. Kantarellerna stod uppradade i mängder och väntade bara på att bli plockade. Barnen tyckte att det var roligt. Så tog de en paus i plockandet. Sprang ner till bäcken. Jag hörde deras röster som steg över bäckens porlande. Jag kunde ha blivit lugn då. Jag kunde ha känt att det trots allt finns fina stunder. Men det enda som fanns i mitt huvud var tankar på framtiden, på hemresan, på vardagen.
Jag läser en bok, en bok som handlar om skilsmässor... Vissa bitar är bra. Riktigt bra. Jag fylls av känslan av att vara förstådd, av känslan av att inte vara ensam. I nästa sekund tänker jag att de som skriver nu har gått vidare. De beskriver en känsla som de inte stod ut med. En känsla och en tillvaro som de nu lämnat. Och jag vet inte om jag vill fortsätta läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar