Så går jag på regnvåta gator och tänker. Vardagen har kommit tillbaka. Det känns som om det alltid har varit september. Björkarna börjar få gula slingor i sina kronor och lönnarna har eld i sina toppar.
Regnet strilar ner och allt är sig likt. Jag undrar om det någonsin fanns en möjlighet att få allt att bli bra. Finns det det? Jag försöker tänka att han försöker, men, är det sant? Försöker han eller vill han bara att allt ska vara som förut? Jag känner mig instängd, fångad och väggarna kryper inpå mig.
Ut! Bort! Jag vill inte vara hemma. Så jag går. Kvällspromenad kallas det, men det är flykt. Mitt sätt att överleva... Asfalten blänker i lyktornas sken och regnet i mitt ansikte skänker en stunds lindring.
Så blir det dags att börja gå hemåt. Motviljan växer för varje steg. Fanns inte mina barn där, sovande i sina sängar, skulle jag bara fortsätta bort. Låta regnet skölja bort mina steg och vandra vidare in i hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar