Min morfar

I dag för 106 år sedan föddes min morfar.
Min morfar som var starkast i världen, snällast också.
Min morfar som tyckte om nötmarängtårta och rullrån.
Min morfar som kunde allt om svamp.
Min morfar som hissade upp mig i taket. Jag minns känslan av att flyga. Jag minns att jag var helt trygg.
När jag var med morfar visste jag att jag kunde göra allt! Morfar trodde på mig. Jag minns hur glad han blev när jag tyckte om samma dikter som han.
Jag minns hans arbetsrum. Böcker från golv till tak. En doft av damm. En tavla hängde där, Tors fiskarfänge. Morfar som berättade om när självaste midgårdsormen fastnade på kroken.
Min morfar. Toscatårta tyckte han om. Och konjakskransar.
När vi var i skogen blåste han i händerna som en tågvissla, så vi alltid hittade tillbaka till honom. Min morfar slog på enbuskarna med en stör för att komma år de mogna bären.
Min morfar som älskade Karlfeldt och Runeberg. Stagnelius och Levertin.

För mina barn har han blivit en närmast mytisk person. Min son älskar berättelserna om denna släkting. Han vill att jag ska berätta om och om igen. Om när mormors pappa var liten och slängde ut en stol genom fönstret för att se om den höll. Det gjorde den inte. Om när mormors pappa gick armgång över ett gruvhål. Hans mamma får syn på sin son. Som tur var hade hon sinnesnärvaro nog att inte skrika rakt ut. I stället ropar hon till sig sin son med löfte om något gott. Gossen slutar då genast med sitt tilltag och kommer in.
 
Hur länge sedan är det?

Idag för 106 år sedan föddes min morfar. Ålskade, älskade morfar, jag tänker på dig!