måndag 29 augusti 2011

Höstkänning

Precis när sommaren började släppa taget så kom värmen tillbaka. Den dallrade mellan husen och lockade fram alla små kryp som börjat dra sig tillbaka. Säkert blev många glada. En möjlighet att än en gång få gå i tunna kläder och sitta på ett café och lapa sol.

Jag, däremot, blev störd.

 Jag dras till hösten. Till melankolin som fyller mig och till stillheten i luften som renar min själ. Kristallklar himmel och träd i sprakande färger. Rymden som tystnat då svalorna lämnat oss. Där finns ett vemod som tilltalar mig. Naturen som samlar sig för att klara vintern.
  Jag undrar om vemodet är medfött, nedärvt genom generationer. Det finns där, i folkmusiken, i vaggvisorna, i litteraturen. Den finns i konsten och i naturen.
  Det sägs att de nordiska folken är kalla. Jag tror att det är så att det stråk av vemod som binder oss samman misstas för kyla av dem som inte känner oss.
  Visst, jag älskar våren också, sommaren med sitt jubel och sin rikedom, även vintern har sin charm. Men jag tror att jag är mest besläktad med hösten. Med solen som sakta värmer det frostnupna gräset, till löven som släpper grenens trygghet och låter sig falla mot marken och till tystnaden, tystnaden som fyller mig som ett dån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar