Nu

Jag har 5 dagar kvar av semestern. Men skulle hellre arbeta än att tänka så mycket på "livet"... När vi var i sommarlandet kunde jag gå bort min ångest varje kväll. Jag gick ut i skogen i skymningen, morkullan var min ständiga följeslagare och jag lät mig fyllas av lugnet.

Nu, tillbaka i stan, försöker jag göra detsamma. Utan resultat. Överallt är det människor och bilar, det finns ingen ro att fyllas av, inga berg och ingen morkulla. Jag blir inte lugn av att gå, tvärtom ökar min oro.

Jag känner mig fångad, instängd och hindrad. Jag vet att den känslan alltid finns hos mig när vi åkt hem från sommarlandet, men i år, i år är allt värre.
  Mina beslut från i våras blandas med min glädje över att ha hittat den jag så länge sökt. Samtidigt, ett helt annat liv, en helt annan tillvaro. Jag lever trots allt inte ett liv som jag, utan konsekvenser, bara vänder. Jag har mina barn, mina föräldrar. Gör jag drastiska förändringar drabbas alla, inte bara jag.

Min vän är just det, min vän. 15 år är en lång tid och det förflutna finns inte mer. Vi har minnen och vi har bilder, men det är allt. Det är försent. Och jag måste leva i nuet.