Visst är jag glad att jag hittade honom. Trots det känns det tomt. I många år var det tanken på honom som hjälpte mig. När han inte fanns kvar där jag trodde, föll jag handlöst ner i depressionen. I efterhand kan jag se att det var den utlösande faktorn. Det att han inte längre var nåbar. Jag vet att jag brukade memorera hans telefonnummer i minnet. Det blev ett mantra, ett sätt att orka. Så fanns det inte längre någon att nå. Han var borta.
Nu har jag ett nytt nummer att ringa. Jag har nya siffror att tänka på. Och jag vet att han lyfter luren på andra sidan. Men det är annorlunda. De vi var finns inte kvar. Livet har tvingat sig emellan.
Jag ser ofta livet som en tråd i en väv. De människor vi möter är trådar som löper parallellt med vår egen. De vi älskar tvinnar sin tråd runt vår. För en tid. Sen lösgör den sig och försvinner bland de andra.
Det är den bild som jag ser när jag tänker "liv". Jag är nog påverkad av ödesgudinnorna. Urd, Verdandi och Skuld som spinner våra liv på sina sländor och bestämmer varje livstråds längd. Det är konstigt, men den tanken ger mig tröst. Det är något lugnande med tråden som löper mellan gudinnornas fingrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar