känner mig som Mårran. Hon i Mumintrollen. Ni vet, stor, grå och med en mur av kyla runt sig. Precis så känner jag mig.
När jag är på det här humöret stänger jag av, håller avstånd och önskar bara att få vara i fred.
Stor, tung och grå.
Det sägs att Mårran ska sluta sprida kyla runt sig om någon på riktigt börjar tycka om henne. Att hon inte är elak, bara ensam.
Ensam kan man vara mitt i en familj, mitt i tvåsamheten, mitt i ett sammanhang. Mitt i allt.
Ensam
som Mårran
med den frusna marken runt omkring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar