Ingenting...

...men det händer ingenting...

Ett kort tag trodde jag faktiskt att det skulle kunna bli bättre, kanske, tillslut... så är det i alla fall som förut.

Jag arbetar mycket, han arbetar mycket.
 Någongång ses vi i hallen. Kanske säger vi hej...om det är en bra dag.
 Annars sover vi under samma tak men utan att dela varandras liv.

 Jag vet inte vad han tänker, han vet inte vad jag tänker.
  Det känns som om han ogillar allt jag gör, allt jag är. Jag blir mitt sämsta jag tillsammans med honom.

Varför envisas han ändå med att hålla i, hålla fast?

 Har vi inte båda rätt till ett bättre liv?

 Ett liv där vi kunde bli våra bättre jag.

 Han har också rätt att bli den han kan vara...

  Han var inte den jag trodde... jag var inte den han trodde.

 Kan vi inte ge varandra frihet?

Jag kräver inte att bli lycklig, jag vill bara slippa vara olycklig...