Funderar på om man alltid ska sakna det som var. Om det går att förlika sig med det som är. Om man kan sluta att längta efter det som inte finns längre...
Jag funderar på om tiden är linjär. Om det finns en början och ett slut på allt... Eller om tiden går i cykler...
Funderar på om det kan bli så igen... som det var. Jag tror inte det.
Vissa saker är förlorade för alltid...
Jag tänker ofta på känslan av total trygghet. När jag var liten var det en så vanlig känsla att det inte ens fanns tillstånd utanför den. Första gången jag kände oro var när jag var sju år och min pappas kusin dog. Sen gick det sju år till och vår grannfru dog. Samtidigt blev jag tonåring, med alla de tvivel som det innebär. Känslan av total trygghet var borta...
Jag minns en gång när jag var liten. Mamma skulle gå på bio och jag skulle sova innan. Jag skulle somna och sen skulle mamma gå utan att jag visste det. Naturligtvis somnade jag inte, och mamma var tvungen att gå. Efter en oändlighet kom hon hem. Jag sov fortfarande inte.
Med barnets visshet förstod jag att mamma skulle vara arg på mig...men det var hon inte. Hon log och kom emot mig med utsträckta armar.
Ofta har jag undrat var hon fick kraft till sitt tålamod...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar