Samtal

Så är vi tillbaka på noll igen. Det känns så meningslöst, lite som konstgjord andning. Vårt äktenskap ligger i respirator och prognosen är dålig...
   Jag har varit bortrest. Suttit på konferens och insupit kunskap och teorier. Vissa föreläsningar var bra och skapade en lust att lära mer, men behållningen av allt var att umgås med kloka människor och att föra samtal om högt och lågt. Jag älskar att samtala. När jag åker i väg har jag möjlighet att samtala utan att titta på klockan. Jag har möjlighet att sitta kvar utan att känna att jag måste stå till svars för att jag kommer hem sent.
  Jag tror att det är det jag saknar mest i mitt äktenskap, samtalet. Vi har aldrig samtalat, pratat har vi gjort, grälat har vi gjort och argumenterat. Men samtalat - nej, aldrig. I ett samtal är man intresserad av vad den andre har att säga. Man håller i bland tillbaka för att vara öppen och lyssna. Orden lyfter och tanken frigörs. Det är att samtala, det är det jag saknar, det är det jag längtar efter.
  Jag tror inte att vi någonsin varit där...