söndag 27 november 2011

Snön faller...

Så var den här igen, min välbekanta ångest. Jag la mina barn och kände väggarna falla över mig. Jag måste ut! Ut! Jag sa godnatt och flydde. Så fort jag kom utanför porten grep vinden tag i mig, snön piskade mig i ansiktet och jag kände att jag trots allt kunde andas.
  Så gick jag, gata upp och gata ner. Försökte lokalisera var min ångest hade sitt ursprung. Fick inte tag på den. Lite lättade den, av vinden, av snön och av det faktum att jag frös.

  Jag hade min frihet inom räckhåll men släppte den. Nu vet jag inte vad jag vill. Visst är det lite bättre än det varit på länge, visst försöker han, visst försöker jag. Men det känns halvhjärtat. Så som saker gör när man egentligen inte vill. Vi säger trevliga saker, frågar hur dagen har varit. Men vi väntar inte på svaret, för egentligen är vi inte intresserade. Vi kan fortsätta så här i evighet, fortsätta att låssas, fortsätta att intala oss att vi har det bra, eller i alla fall bättre.

Men vill vi det? Vill jag det? Jag vill leva, inte försöka leva...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar