Jag

Jag har tänkt på det där med personlighet... Om man föds med en viss personlighet eller om den är inlärd.

Om jag tänker tillbaka på mig själv som liten, som barn, så minns jag att jag var väldigt öppen. Frimodig säger man visst. Två år gammal, i London, följde jag med kyparen på hotellet och åt glass sista kvällen vi var där. Jag minns att jag var med mina föräldrar på något föredrag som pappa höll. När kvällen var slut så skulle alla som medverkat tackas. Jag var nog en fyra, fem år och blev tillfrågad om jag ville hjälpa till. Det ville jag och så fick jag dela ut blommor och niga. Jag minns det inte för att det var spännande. Jag minns det för att en tant blev så imponerad av att jag tordes. Det var något jag själv inte ens tänkt på.

  Det var när jag var barn. Sen kom skolan och med den en massa händelser som på något sätt stukade mig. Jag blev tystare och inte lika säker på mitt värde. Nu, plötsligt, efter mängder av år, känner jag mig mer som då. Jag kan, jag vill och tanken på att jag kanske inte vågar, finns inte längre.