Då, för länge sedan.

Det känns väldigt bra. Jag har städat den här veckan. Slängt och givit bort kläder, röjt garderober, möblerat om. Jag har tvättat fönster och bytt gardiner.
  Och, jag har röjt upp gamla tankar. Jag har fått reda på att det som hände för så länge sedan var så som jag minns det. Det var speciellt och det var inte likt något annat. Det som jag kände var riktigt. Det är så fantastiskt skönt att få det bekräftat. Kanske kan jag nu, efter 15 år, äntligen gå vidare.
  Jag har alltid undrat varför det blev så som det blev. Tänkt att det som jag kände, det jag sa, var fel. Nu har jag fått reda på att det var så, så som jag sparat det.
  Då för länge sedan träffades vi. Vi hade det bra tillsammans och jag har nog aldrig varit så lycklig eller mått så bra.

Så tog det slut.

 Det var, naturligtvis, inte mitt fel. Vi ville bara olika saker. Jag ville ha hem och familj. Barn. Det var det viktigaste för mig. Han ville inte binda sig, han ville ha mig, men inte barn. Det gick inte att enas och han valde bort mig. Innan allt blivit för starkt. Då trodde jag att livet tog slut.
   Kanske kan jag förstå honom nu, kanske till och med förlåta. Jag har fått mina barn. Han lever fortfarande ensam. Det han sa för så länge sedan gäller fortfarande. Det känns otroligt bra för mig. Att han inte ljög den gången, att det vi kände var sant.