Sommar

Så är vi här igen, i sommaren. Det gick så fort och redan är all snö och kyla bortglömd. Jag minns inte längre hur det är att vakna och gå till arbetet i totalt mörker. Jag minns inte hur det är att gå hem på eftermiddagen i mörker. Inget av det minns jag när jag uppslukas av ljuset.
  Jag går promenader med mina barn i sommarlandet. Vi tar av oss skorna och låter fötterna sjunka ner i mjuk mossa. Barnen badar i sjön och vi plockar smultron som vi trär upp på strån av timotej. Ingen tid att passa, inga måsten och skogen och ljuset runt oss och i oss.

 

  Mitt i allt det funderar jag på mina val. Ingen är ansvarig för min lycka mer än jag själv. Men vem är ansvarig för mina barn? För deras lycka? Kan jag välja att bryta upp utan att göra dem illa?
 I vardagen kan jag hålla tankarna ifrån mig, i vardagen har jag mitt arbete. Jag trivs med det och kan fylla mina tankar med saker som hör dit. Men nu, i den ljusaste sommaren, kommer tankarna tillbaka. Alla de beslut som jag fattade i våras, vart tog de vägen?