Är det så här det ska vara nu? Jag saknar att vara den jag en gång var. Om jag då hade vetat det jag vet idag, skulle jag ha valt andra saker då?
Tänk om jag vetat att jag skulle sitta långt borta i framtiden och längta efter den jag var då. Då när allt låg framför mig, då när allt gick åt till att längta. Längta efter att livet skulle börja.
Sen kom några år då jag helt enkelt inte hade tid.
Så ser jag mig plötsligt omkring och det har gått mer än tio år! Nu, nu börjar mina barn bli stora och jag har fått mer tid. Jag antar att det är någon form av medelålderskris... Medelålders... Jag vill vara den jag var, den jag inte visste att jag ville vara.
Men, vägen går bara framåt, obevekligt framåt, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att kunna vända om. Jag får lära mig att gå min väg. Med lyftat huvud och klar blick. Framtiden ligger fortfarande framför mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar