Jag undrar varför jag aldrig lär mig.
Varför jag gång på gång tror att det kan bli bättre.
Varför vi håller i så krampaktigt i något som förgör både våra barn och oss själva.
Vi får hjälp nu. Men just nu har hjälpen gjort det värre.
Hur ska vi komma vidare, tillsammans eller var för sig, när han inte kan se sin del i det hela?
Kanske skulle det vara bättre, kanske till och med lättare, för barnen om vi delade på oss. Att mammas regler gällde hos mamma och pappas regler hos pappa.
Jag har alltid vägrat det! Att det skulle vara bättre för barnen att vi skildes.
Bättre för mig, absolut. Men för barnen...
Jag blir så ledsen på mig själv att jag låtit det gå så långt, att jag inte tog beslutet och verkställde det för flera, flera år sedan.
Kanske hade vi alla mått bättre då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar