Så har jag till slut fattat ett beslut.
Jag har betalt och skickat in ansökan om äktenskapsskillnad till tingsrätten.
Jag har meddelat min man att jag vill skiljas. Min man har meddelat barnen att mamma vill skiljas och tre fjärdedelar av familjen gråter. Jag är dagens bov. Den som kan ställa allt till rätta men väljer att inte göra det.
Ställa allt till rätta... Det finns inget rätta i vårt äktenskap. Det finns ett onormalt normalläge som ingen mår bra av. Men hur ska barnen förstå det när det är allt de känner till?
Mina barns far säger att han älskar mig. Att han vill leva med mig, att han måste få en chans till.
Jag bygger murar runt mitt hjärta och håller fast. Jag vill skiljas. Alla chanser är förbrukade. Jag älskar inte honom längre.
Mitt i all gråt har min son blivit lugn, eller lugnare. Han ringer och kollar om jag håller fast i mitt beslut och när jag säger att vi ska skiljas säger han att han älskar mig och sen lägger han på.
Jag är helt övertygad om att det är det bästa. Ett beslut utan återvändo.
Just nu, ett inferno, på sikt något annorlunda och nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar