Jag funderar i bland på vad som är verkligt, verklighet. Utan min mamma känns det ibland som om verkligheten är en illusion och att allt jag gör är på låssas.
Nu i en tillvaro som äntligen är fri från, eller åtminstone har coronan under kontroll, trodde jag att livet skulle återkomma. Så har det blivit krig i Europa. Och tillvaron har åter blivit en overklighet och ett skuggspel.
Under dessa dagar har jag återigen saknat min mamma så intensivt. Saknat att kunna prata om min oro utan att bli bedömd, utan att få en lösning presenterad för mig och utan att känna mig utlämnad. Alla tankar som strömmar, all oro får inte utlopp någonstans.
Såklart, jag har min man, jag har mina barn, men den omedelbara acceptansen på allt jag säger finns inte där. Det är som om jag inte, inte riktigt är verklig...
Jag är inte rädd, bara tom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar