Så har det hänt som jag alltid trott skulle hända sen, någon gång längre fram, långt borta från nu. Min mamma har dött. Bara så. Plötsligt. Oväntat. Och oändligt sorgligt.
Från att vara, förhållandevis, pigg för sina 81 år till att vara död gick det bara en natt.
För mig är saknaden så kompakt och overkligt klibbig att jag inte vill kännas vid den. Mitt liv rullar på, jag äter och sover, jobbar, pratar och skrattar. Men, jag läser inte tidningen, tittar inte i affärer, längtar inte efter semester, köper inte en triss-lott. Jag menar, varför skulle jag det? Inget viktigt kan ha hänt, inget finns att köpa som jag behöver och inget finns att längta till. Tomheten så kompakt att inte en ljusstrimma tränger in.
Så tänker jag på vem min mamma var. Hon var en person som berörde alla som träffade henne. Hon hade den säregna egenskapen att se sina medmänniskor. Att bemöta med respekt, att lyssna in och att känna att alla är lika. Hon tog av sig sina vantar och gav till en ung tiggare utanför affären en kall, kall vinterdag. Hon skrattade hellre än grät och hon var fast förankrad i sin fatalism. I allt som sker finns det en mening! Vi kan kanske inte förstå men vi får förhålla oss till att det finns en tanke, en plan.
Jag vet att min mamma vill att vi ska låta livet fortgå, att vi ska vara glada och känna glädje och jag ska försöka, för mammas skull ska jag göra mitt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar