Och nu då?

 Jag vet inte riktigt vart livet är på väg. 

Hur det har blivit som det är och hur det borde vara i stället.

För ett år sedan låg jag på sjukhus efter en större hjärtinfarkt. Efter det har jag återhämtat mig, åtminstone fysiskt. Att själen också drabbades av infarkten är ingenting som vi låtsas om...eller jag låtsas om. Jag har låtit alla människor i min närhet tro att jag är frisk nu, att jag mår bra.

Men själen skriker och mitt hopp har lämnat mig. 

Blev det inte mer? 

Har inte riktigt någon lust att hitta på något, kan inte läsa och längtar efter att få gå och lägga mig samtidigt som jag fasar för att gå och lägga mig, jag känner en skräck för natten, själva mörkret och att inte somna eller att somna för hårt så jag inte vaknar mer.

Hela tiden en längtan iväg, bort, någon annanstans.

En kort stund i solen kan jag känna värmen och en svag lycka över att det åter är vår. Att ljuset är tillbaka och att träden svagt, svagt skiftar i grönt. 

Så är hopplösheten ikapp.