En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.
Jag vet bara det. Jag vill inte.
Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!
Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...
Den finns.
Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.
Jag skickade in den, den finns.
På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar