Jag måste tro att det blir bra.
På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.
Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.
Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?
Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...
Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.
Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...
Vad nu det är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar