Vi försöker och försöker. Mig spelar det ingen roll längre. Visst, jag kan fortsätta så här. Förmodligen alltid. Det blir väl så, jag har ingen kraft att göra något. Men min själ är inte med. Runt mitt hjärta har jag byggt en mur.
Han tror nog att det är bra. Han ser inte att jag spelar med, han ser inte mig.
Men min son, min lilla pojke, han ser, han vet att det bara är ett spel. Hos honom kommer all ilska och all frustration fram. Han har alla taggar utåt fast han egentligen är mjuk. Jag kallar honom för min lilla igelkott, taggar utåt men mjuk på magen.
Men det gör så ont att inte nå honom, att inte få kontakt, ingen väg in när han blir arg.
Min lilla pojke slåss mot världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar